Själva evenemanget var fantastiskt kul med många, ännu obearbetade intryck, och många nya kontakter med fantastiska personer. Jag hade bestämt mig redan innan evenemanget att kliva utanför min bekvämlighetszon och nog fick jag göra det alltid... det finns en videosekvens (omkring 3.07) där jag ser ut som en utvecklingsstörd get med spontan epilepsi som blivit drogad. Officiellt heter det att vi fick prova på Zumba, men jag tvivlar att mina bidrag kan klassas som det.

Under evenemanget så blev vi filmade hela tiden, både genom den fasta kameran som vår grupp fanns i bild på under hela evenemanget och genom webbkameror som flyttades runt mellan dom olika båsen. Några av filmerna ligger på Bambuser och du hittar dom här: http://bambuser.com/...velodromia24h_2

Vi fick även besök lite då och då av olika personer, bland annat så klämde Falukuriren in ett besök och jag fick höra att vår grupp tydligen var i tidningen under gårdagen. Vi får se om det dyker upp fler bilder framöver också, för jag vet att det fotades och filmades något kopiöst. Jag hittar bland annat inlägg på TV4 och en hel del av Dalarnas Tidningar som visar dom glada vinnarna David, Isabel och Johanna.

Lite kul var det att jag under 24 timmar lyckades träffa inte mindre än 4 tidigare chefer, alla kvinnor, alla framgångsrika och alla från First Hotel Grand! Alltid kul att träffa Barbro, Evis och Helén, oavsett forum och tid på dygnet.

Jag ska spara reflektionerna lite eftersom jag har 5årskalas idag och måste fokusera på det, men jag kan glatt säga att jag är väldigt nöjd med att jag anmälde mig till Velodromia 24h 2011 och får jag chansen så kommer jag helt klart att försöka bli med på fler sådana evenemang i framtiden.

Jag ska fortsätta att samla på mig bilder och annat och testa nya galleriet lite också, så finns det bilder eller artiklar därute, så säg till!

Idag från 10.00 är det dags för #velodromia24h på Palladium i Borlänge och jag packar för fullt. Gamla skrutten (laptopen) ska ut på fieldtrip och den gör lite som den vill...som vanligt. Batteriet är åt skogen också, så det får bli kabel hela eventet, men det ska nog gå ändå. Det verkar som det kommer några jag vet vilka dom är iallafall, men det känns ändå lite pirrigt. Märkligt.

Räkna med en och annan uppdatering på Twitter och önska mig lycka till...jag kan behöva det ;)

Jag skrev en rejält lång bloggpost häromdagen, men lyckades med konststycket att klicka på tillbaka knappen på musen och radera allt. Jag längtar med andra ord ganska mycket tills 3.2 kommer ut där den fina funktionen autospara finns med...

Gyllene Hästen var ett trevligt arrangemang och jag tyckte det var riktigt lyckat. Som besökare för första gången känner jag att jag var underklädd, men jag hade valt att inte ta på mig skjorta och slips på grund av att min nacke var lite känslig den kvällen (min nacka har den olägenheten att börja blöda ibland när jag har skjorta). Nästa år blir det förhoppningsvis lite mer stil på gubben!

Ett gäng från klassen närvarade eftersom dom tävlade i Gyllene Fölet, en tävling jag gärna hade varit med i, men som jag fick hoppa över på grund av tidsbrist. Kim och Mia från min klass knep hem första priset i Gyllene fölet, vilket var riktigt skoj! Dan (@yearzeroswe) och Rickard (@yearzeroswe2) från Yearzero eskorterade till evenemanget och vi kan väl säga att namnet Yearzero förde viss tyngd med sig under kvällen, vilket var extra kul också!

Under kvällen träffade jag fler personer som jag kände än vad jag hade trott och fick göra lite nya kontakter, även om ljudnivån ofta gjorde verbal kommunikation lite svårt. Maten var förträfflig och presentationerna proffsiga. Överlag en väldigt bra tillställning, men jag har några saker som jag tänkte att jag skulle föra vidare till MiD utifall mina synpunkter kan vara av intresse.

När jag var yngre så var jag vild, jag tog risker och betalade ibland dyrt för det. Jag testade mina egna gränser fysiskt såväl som mentalt och jag gjorde det oftast på egen hand av olika anledningar. I jämförelse var min lillebror David betydligt lugnare när vi var små, men trots detta så är det nu han som lämnar jordelivet i förtid och jag finns kvar.

Jag har har varit med i bilolyckor, kommit en hårsmån från att drunkna fler gånger än jag vill erkänna, ramlat från höga höjder och stått framför såväl pistol som kniv. Jag har blivit klämd under motorcyklar och tunga verktyg, fastnat under isen och blivit kvävd till medvetslöshet. Jag har fått 380 volt genom kroppen, blivit påkörd av moped, cykel och bil. Jag har stått öga med öga med personer som misshandlat och dödat folk utan att blinka eller vika undan.

Jag har blivit skuren, krupit genom glas, ramlat ner från höga träd, jag har huggit klyvyxa i benet, sågat mig i huvudet och knät med motorsåg, nästan spetsat mig själv på en spetsig gren och misshandlat varenda muskel och ben i kroppen. Jag har opererats akut för brusten blindtarm, pinkat och spytt blod. Jag har fyllt handfatet med näsblod fler gånger än jag kan minnas och tuppat av i duschen av blodförlust och utmattning efter ett fall ner bland stenar där jag slog söder ögonbrynet och ena armbågen. Jag har skrapat upp knän och armbågar och stukat fingrar och fötter så ofta att det nästan känns onaturligt att inte ha något stukat längre.

Jag har krupit runt och kämpat för att få luft efter ett missriktat slag på strupen och efter ett par olyckliga fall där ryggen borde ha brutits eller svanskotan fått sig en törn. Jag har legat tyst i gräset och bett till högre makter att mitt hjärta inte skulle brista och jag åter skulle få känna syre i mina lungor efter en vansinnig språngtur där jag nästan sprängde mig själv. Jag har haft 45 graders feber och nästan frusit till döds, något som mina frostskador på sidan påminner mig om än idag. Mina axlar är fulla med brosk, mina nedre ryggkotor är hopväxta och mina händer är krokiga och ärrade efter skador och allt för hård träning och dumma slag mot betong och trä.

Trots detta så har jag aldrig brutit ett ben i kroppen och jag har aldrig tidigare reflekterat över hur mycket min kropp har utsatts för genom åren eller hur lätt det kunde vara jag som lämnat jordelivet i förtid istället för min bror. Några millimeters skillnad eller några extra hundradelar och jag skulle aldrig levt för att se min son födas eller träffat min hustru.

Hela mitt liv har jag vandrat ensam även om mina vänner alltid funnits där och hade oturen infunnit sig hade jag i dom flesta fallen dött ensam. Många av mina olyckor har jag aldrig delat med någon för jag har aldrig reflekterat över hur allvarliga dom har varit och jag har aldrig sett någon anledning att berätta om när jag gjort något korkat.

Min bror var tvärtom, han vandrade försiktigare och var alltid omgiven av vänner, ändå är det han som lämnade jordelivet ensam och långt för sin tid. På något sätt så känns det fel att jag klarade mig och han inte gjorde det och jag kan inte låta bli att tänka på varför, trots att jag vet att det är en löjlig tanke.

Det är nu många år sedan jag kände ett behov av att testa mina gränser för jag vet vad min kropp klarar och hur min mentala hälsa beter sig. Jag är lugnare och mitt liv har fokus och mening samtidigt som jag har förmånen att kunna jobba och studera precis det som min själ brinner för. Jag har en fru jag älskar villkorslöst och en son som får mig att slita mitt hår i frustration med samma enkelhet som han får mig att skratta och le. Jag är lycklig helt enkelt.

Kanske om min bror varit vildare och testat sina gränser när han var liten så hade han inte känt samma behov att göra det när han blev äldre. Kanske hade drogerna inte varit lika lockande då och kanske hade han gått genom livet med lite lättare steg. Kanske hade det inte spelat någon roll alls, eller så kanske han hade lämnat oss ännu tidigare.

Jag vill ändå tro att trots en del mörka stunder så var min bror lycklig den tid han vandrade med oss. Jag vet att han älskade sina barn minst lika mycket som jag älskar min son och att han hade många vänner som älskade honom. När jag om förhoppningsvis många lyckliga år gör honom sällskap på andra sidan ska jag fråga honom, men tills dess fortsätter jag att leva för oss båda och tackar vilken skyddande ängel som vakat över mig under min vilda ungdom för att jag fortfarande har den möjligheten...

Min far hade sett på nyheterna att en död man hade hittats i Leksand och var orolig för att det skulle vara min lillebror David. Efter många timmars oroligt väntande och spekulationer fick jag beskedet sent på fredagsnatten. Min lillebror var död, kanske till och med mördad.

Det är mer än 20 år sedan jag grät senast, då när min Farmor avled efter en lång tids kamp mot cancer. Då precis som nu så faller jag handlöst genom ett virrvarr av smärta, ångest, saknad och sorg. Tårarna vill aldrig ta slut och minnena av min älskade lillebror bombarderar mig utan att jag någonsin vill att dom ska sluta även om dom gör ont nu.

Jag väntar nu, tillsammans med resten av min släkt och familj på att få veta vad som hände min bror och ber tyst att hans död kom snabbt och att han inte led innan han dog. Först i nästa vecka kan vi förvänta oss någon form av besked och tiden passerar så långsamt just nu.

Min bror var ett Lejon, inte bara för att han var född i lejonets tecken utan för att han var stark, stolt och framförallt leddes av ett stort hjärta. En ledare, någon som andra såg upp till och som älskade honom för hans värme och generositet.

David kämpade mot tomheten inombords, samma tomhet som jag kämpat mot hela mitt liv och som kommer av att vi ger allt av oss själva för att hjälpa andra och glädja dom omkring oss. Det gör att vi blir själsligt utmattade och behöver fylla på med positiv energi. Jag fann tidigt min tillflykt i litteraturen och senare filmens och datorernas värld, men David hade dyslexi och var mer social än jag någonsin varit.

David föll därför oftare och ibland hårdare än vad jag gjorde och under perioder av sitt liv mådde han väldigt dåligt. Djupa depressioner och folkskygghet slog till ibland när den inre energin tog slut. Trots detta kämpade han och gav aldrig upp. Den kampen ledde honom tidvis på villovägar, men hans kärlek till sin familj ledde honom alltid tillbaka igen. Familjen kom alltid först och även när mörkret rev inombords så satte han mat på bordet och kläder på barnen.

När min farmor dog så dog en del av mig inombords och min hemby blev aldrig densamma. När jag flyttade hem igen efter Gymnasiet så mådde jag dåligt inombords, fast jag visste det inte själv. När jag träffade min fru något år senare så flyttade jag till Falun och lämnade mitt gamla liv bakom mig. Inte för att det jag tyckte det var dåligt på något sätt eller för att jag inte behövde dom människorna som fyllde mitt liv med mening utan för att fly undan smärtan från alla minnen.

Min bror var 12 när jag flyttade och även om vi höll kontakt efter det så gled vi isär. Våra liv gick åt olika håll och vi kämpade mot olika svårigheter på olika sätt och snart blev tiden mellan samtal och träffar allt längre.Det är nästan 2 år sedan jag såg min bror sist och nästan ett år sedan vi senast pratade på telefon. Vi hade sporadisk kontakt på Facebook, framförallt senaste halvåret, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fanns där för min bror. Att jag lämnade honom att möta världen utan mig...

Lillebror kallade David mig, det var vår "grej". Nu får jag aldrig mer höra honom säga det eller tala om hur mycket jag älskar honom. Jag kan bara hoppas att vart han än är nu så har han hittad frid och att han väntar där på mig när min tid kommer. "Gråt inte lillebror, vi ses i Nangijala" skulle han säga om han såg mig nu, men tårarna vill inte sluta falla...

Farväl lillebror, jag saknar dig mer än du någonsin får veta.

Att göra manualer i photoshop är väldigt enkelt och ganska skojigt, men att få ut resultatet på ett bra sätt visade sig vara rena mardrömmen. Problemet ligger i att man tagit bort möjligheten att skapa flersidors PDF'er som tidigare fanns. Jag hade tänkt lägga upp resultatet på Slideshare och hade slideshare accepterat bilder hade det varit ok, men icke då. Efter flera timmars stön och vrål av frustration så ger jag upp tills dess att jag hittat ett alternativ till att skapa ordentliga PDF filer eller sparkat igång Openoffice's alternativ till powerpoint eller nåt.

Tills vidare lägger jag upp manualerna i bild format och sätter mig ner för att lära mig hur ViewletCam 2 fungerar som jag just köpt in. Det blir många timmar framöver för att skapa dom manualer jag hade tänkt mig, men jag har ingen egentlig brådska. Huvudsaken att dom manualer som Samfälligheten behöver kommer ut så fort som möjligt så överlever nog övriga kunder ett tag till.

Se mitt resultat här: http://se.41q.com/typ.41q?p=14576155

 Med tanke på mitt val av utbildning och kanske framtidskarriär så verkar jag ha rätt typ iallafall

 Vilket resultat fick du och hur tycker du det passar?

Efter sommaren brukar det bli ett litet uppsving på design fronten för mig och i år är inget undantag. Efter lanseringen av clientexecdesigns.com för ett par veckor sen har det ramlat in förfrågningar från både dom vanliga kanalerna, men också en del nya marknader har visat sig bära frukt.  Det lönar sig att visa framfötterna.

Ett nytt projekt är på gång i samarbete med DeserveIT.se igen och den här gången är det Formsakweb.com som får ett ansiktslyft. Ett ganska litet projekt för mig, men ett kul och annorlunda projekt.

Gudinnans Oas är ett annat projekt där jag fått i uppgift att ge ett nytt ansikte åt Borlänges stolthet. Gudinnans Oas är en hemsida för hälsa med fokus på hårmineralanalys och så spännade saker som laser och terapi med infrarött ljus.

Tolfesbo.se är återigen på framfart och jag väntar bara på innehåll och bilder innan vi gör klart Faluns mest kreativa design studio och släpper lös dess fantastiska produkter ut i etern.

Swecat.se är också tillbaka för lite nya godsaker för deras kattshop som ligger lite framåt i tiden vilket känns roligt.  Förhoppningsvis blir resultatet så bra som jag ser framför mig, men det kommer att bli en tuff utmaning!

Annars ser hösten ut att bli full fart med inskolning för Benjamin den 12:e september och sen åter till nattjobbet på First Hotel Grand i slutet på september. Vi får se hur min kropp reagerar på den omställningen igen och hur tillvaron blir med Benjamin på dagis.

"Life as usual" här på Mortfiles med andra ord...