Att alltid vara alert och redo om något skulle hända och att aldrig riktigt kunna slappna av eller lägga ifrån mig dator eller smartphone, det har varit min vardag i nästan 20 år. Som webbhotellägare, även om det bara för vänner och bekanta innan jag skapade ett företag och började ha det som verksamhet, kräver en hel del tid och kraft.

Att alltid känna att jag behöver en film eller tv serie att dyka ner i för att släppa lite på stressen och därmed få mer stress över att livet bara springer förbi. Att dyka ner i spel för att återigen hitta en lite andningspaus från den krävande verkligheten och att ständigt känna en stress över att tiden inte räcker till.

Där har jag varit ganska många år nu. De senaste 6 månaderna har jag långsamt förändrat detta. Inte utan kostnad för det har varit tufft att bryta gamla mönster och släppa på tryggheten i det bekanta. Ingenting är så skrämmande och tillfredsställande som att genomgå stora förändringar i livet och växa som människa en liten smula till.

I onsdags så stängde jag slutgiltigt ner mitt företag. Alla papper är inlämnade, servern nedstängd och alla kunder har äntligen hittat nya hem. Lite kvarstår med pappersarbetet framöver, men det är småsaker jämfört med smärtan och känslan av svek med att stänga ner verksamheten.

Jag har sållat hårt bland mina tv serier och klippt bandet med nästan alla serier. Vissa har jag följt i många år och det känns svårt att släppa dem. Andra är mer nya och där är det nyhetens behag som känns svårt att välja bort. Nästan alla serier är nu borta från mitt liv och jag har noggrant valt ut ett par få serier som jag tänkt följa, men bara så länge det känns ok.

Mitt engagemang inom Bifrostorden där jag suttit i det så kallade direktoriet har jag avsagt mig också. Inte för att det är betungande utan för att det lägger ytterligare ett krav på min tid. I en verklighet när jag är på jobbet, eller på resande fot på väg till eller ifrån jobbet, nästan 12 timmar varje dag så behöver jag minska på kraven på min tid.

Det har varit en jobbig tid. Fylld av känslor av att svika personer som varit som en del av min familj i så många år. Vissa har funnits med mig sedan innan min son ens föddes och de är mina vänner på Facebook och Twitter. En tid fylld av oro då tiden vid spelen eller tv serien har varit mitt sätt att motverka tomheten inombords när energin börjar tryta.

Idag andas jag lätt och jag känner en stor lättnad inombords. Den passiva stressen har inte försvunnit, men den har lättat betydligt. Behovet av ensamtid har även det minskat och jag hittar nya sätt att dyka ner i min introverta del. Glädjen återfinner sig i själen och när nu solen återvänder därute och vi går mot ännu en vår där världen återföds så är jag jag redo att ta nästa steg också.

Resan att förändras och växa tar aldrig slut.

Reality pushes hard against my broken bones

it tear deep into my severed flesh

trying to break me

trying to make me surrender

As the pain seers through me

it does not break me

it ignite the flame deep within

it awaken the will to live

the will to fight, against any odds

Reality pour down on me

the pressure takes away my breath

trying to bring me to my knees

trying bend me to it's will

Against the pressure I rise

bones aching, body seering in agony

yet I lift my head against it

open my eyes and stare it in the eye

You can try

you can hurt me

make me suffer in agony

but I will never surrender

never will I be broken

I stand, no matter what

Reality throw all it have

against my fragile and broken body

it rip through flesh and bones

that only makes me stronger

I grin against it and howl in defiance

You can try

you can hurt me

make me suffer in agony

but I will never surrender

never will I be broken

I stand, no matter what

Reality changes and it's fury

turn into a soft breeze

sorrow and darkness vanishes

replaced by sunlight and warmth

that heal my wounds

I walk, slowly at first

the grim reality changes before my eyes

defiance and rage within slowly fade

replaced by gratitude and happiness

No matter what is thrown at me

I will never break, will never surrender

I will ride out the storm

to see the rainbow in it's passing

You can try

you can hurt me

make me suffer in agony

but I will never surrender

never will I be broken

I stand, no matter what

Att lägga ner ett företag tar en hel del energi när det är kunder som ska byta till nya webbhotell och servicen inte riktigt är vad man kan önska. Det kostar oerhört mycket tid och stress för jag har redan betalt stora pengar på att hålla mina servrar igång så kunderna kan få extra tid på sig att flytta. Förra veckan var otroligt frustrerande och jobbigt, men den här veckan är lite lugnare även om det så klart går alldeles för långsamt för att jag inte ska få magsår av det.

På jobbet så är det nu full fart i mitt uppdrag och även om det så klart är otroligt kul och givande så kostar det också väldigt mycket energi. I fredags till exempel hade jag workshop med en stor grupp som jag aldrig träffat tidigare där vi tre timmar gick igenom deras utmaningar och förhoppningar för framtiden. Varje dag är det nya möten med okända personer med nya utmaningar som jag behöver förstå så jag kan ge bästa möjliga hjälp.

Det är otroligt givande att få den möjligheten att kunna djupdyka på den nivån som jag kan göra och skapa värde på riktigt till så många människor. Komplexiteten är enorm och varje dag är fylld av ny kunskap och förståelse på dussintals områden. Jag somnar varje kväll med ett stort leende med ett helt tomt batteri då jag gett allt under dagen. Det är underbart, men inte helt förenligt med andra mål som jag har, inklusive att skriva mer här på bloggen.

Vis av erfarenhet så har jag släppt lite på ambitionsnivån här för att undvika att mina energidepåer blir för låga så jag mår dåligt istället för tillfreds med livet. Jag ska bara komma förbi den närmaste perioden så jag kan släppa mina kunder med gott samvete och sedan balansera jobbet lite. Just nu dyker jag lite för djupt in i rollen så jag riskerar att slukas helt, så jag behöver lyfta lite så jag hamnar på rätt nivå även där.

Jag gör även ganska stora förändringar på andra plan för att frigöra energi och framförallt tid, men det är en helt annan bloggpost. Var bara lugn att jag mår bra och kommer snart att komma tillbaka till skrivandet igen. Det är bara lite annat som ockuperar min tid just nu som behöver hanteras så jag hamnar i fas igen.

The torturers blade dug deep into his flesh yet again and once more the seering pain flooded through his broken body. Deep within the pain changed and grew deeper, more primal. He felt it fill his soul and fuel the rage within him and he lifted his gaze to look at the torturer holding the blade with silent defience radiating from his gaze.

"Damn you, why will you not break?!" The torturers eyes was filled with both fear and confusion, unable to understand how anyone could endure the pain he inflicted, pain which would have broken even the strongest warrior, let alone this beggar.

Blood filled his mouth, but he grinned against his tourmentor while his eyes glowed with unrelentless hate.

"I was born a Northman, son of the wild and frozen dark. The midnight child, a seawolf. A tiger with the heart of a lion and soul of the wolverine. Break my bones, cut my flesh and condemn me to eternal pain and I will still defy you to my last breath." With every word he pushed harder against the bonds that held him until it begun to cut through the flesh surrounding it.

The torturer took a step backward with eyes filled with disbelief.

"I will burn out your eyes and send you back into the darkness you claim to be so familiar then." The torturers voice betrayed his fear despite his attempt to sound harsh and freightening. A swift move and a shimmering of red sparkles from the red hot branding iron was followed by the sickening sound when it boiled the left eye in it's socket.

The pain was hot like the branding iron inflicting it and as it transformed into an unsational thirst for retribution it was accompanied with pure white hatred and defiance. He let out a growling between cracked teeths.

The sissling sound slowly faded and for a moment the silence was deafening as the torturer waited for the reaction from him, a reaction expected to be fear and suffering like so many victims had responded with before.

Slowly he turned his head and looked at the torturer. The black crater on his left side made the clear blue eye next to it seem to shine with an unatural glow. He pushed even harder against the bonds and a soft crackling sound indicating that bones was beginning to break under the pressure.

"Even when blinded I will be guided by the northstar, so go ahead and take my other eye." There was no fear in his voice, no studdering or shiver from pain or exhaustion. Only an unyielding determination and unforgiving hatred.

The torturer pushed the branding iron deep into the glowing eye that taunted him and as it boiled the second eye from the man's face the torturer noticed that he did not even flich, let alone tried to move his head away from the suffering of the branding iron. The torturer knew in that instance that this man would never break and if not killed he would find a way to take vengence for his suffering.

For the first time in a very long time he felt the cold shiver of fear down his spine...

Mitt första försök var på Loopia. Fick inloggningsuppgifter och klickade snabbt upp en WP installation. Letade efter en filhanterare som borde vara standard på ett webbhotell av någorlunda storlek. Nix, det fanns ingen så jag fick ladda ner ett FTP program för första gången på många år. Väl inne så hittade jag....ingenting. Inte en enda fil.

Kontaktade support och fick veta att jag måste besöka sajten innan Worpress installerades (WTF!?). Aldrig hört talas om något så dumt, speciellt som jag inte vill peka om någon domän innan jag satt upp allt. Det fanns en liten genväg så det löste sig också efter ännu ett samtal med support och äntligen hade jag filerna på FTP.

Nu skulle jag bara ladda upp databasen också...vart nu databas editorn fanns. Efter att ha kollat med support så hittade jag den mist sagt otydliga "logga in" som ju självklart leder till PHPMyAdmin (namngivning för bövelen...). När man klickar där får man en prompt att logga in igen (varför? Varför?!) och det blir så där härligt jobbigt för både inloggning och lösen sätts av systemet så det är svårt att komma ihåg och jag kan inte byta vy...för det är en prompt. Bah!

Efter mer än ett dussin försök att ta mig förbi den prompten ger jag upp. Har försökt att byta lösen och krånglat väl över 30 minuter men systemet vägrar. kastar in handsken och ber Loopia om hjälp och ger dem länkarna till filer och databas. 20 timmar senare har jag fortfarande inte fått svar trots att jag varit tydlig med att det är bråttom.

Uselt system, superbra support och jag tvår mina händer och låter Loopia hantera importerna och ta hand om sina nya kunder som jag rekommenderat till dem.

Miss Hosting var mitt nästa stopp och där kör man iallafall med cPanel så det är en riktig kontrollpanel. Allt flyter på tills jag ska importera databasen. Begränsning på 50MB. Seriöst, vem har en sådan begränsning?! Kastar en fråga på deras chat och får svar på engelska. Orkar inte skriva om så jag ger upp för kvällen och mailar istället.

Dag två kontaktar jag Miss Hosting igen på chatten och får hjälp direkt. En tekniker hjälper till och går långt, långt utöver vad som kan förväntas efter att jag frågar om jag kan ge länkar till filerna istället för att ladda upp dem. Kundservice på hög nivå. Nu håller jag tummarna att allt kan gå smidigt så jag kan lägga en kund till handlingarna iallafall efter två dagars jobb.

Börjar nedladdningen av en ny kunds databas och filer. FTP stryps till 240k någonstans och jag vill bara göra obeskrivliga saker med den som bråkar med mig igen. Kontaktar Telia som lovar och svär att de inte begränsar min FTP och sedan hoppar FTP upp igen till normal hastighet...

Det SKA inte vara så jäkla krångligt att flytta en sajt. Det SKA inte vara så krångligt att ladda upp lite filer i ett inbyggt filsystem och det SKA inte vara så krångligt att ladda upp en databas! Det SKA inte vara så svårt att uppdatera config filerna och det SKA inte vara så svårt att byta domännamnens information.

Men det är det.

Förra veckan var jag låg och lite deppig. Kroknade in ordentligt i mitten på veckan med en man-cold som störtade ner mig rejält i ett mörkt hål. Det känns alltid dåligt att börja ett nytt uppdrag med att bli sjuk för det känns som jag sviker uppdragsgivaren på något sätt.

På måndagen tog jag mig till doktorn med värkande lungor. Då jag tidigare haft kall lunginflammation och då jag känt mig hängig ganska länge så tyckte jag det var lika bra att kolla så jag inte hade skräp i lungorna.  Efter en liten väntetid på morgonen som förväntat så fick jag en tidig tid och tog bussen ner till doktorn här i byn.

En kort undersökning och litet stick i fingret gav inga definitiva besked. Någonting lät lite konstigt i toppen på lungorna och jag hade en pytteliten höjning på sänkan. För säkerhets skull skickades jag ändå till röntgen i Täby. En kort tripp på Rolsagsbanan senare letade jag upp röntgen vilket låg väldigt bra till även om Google maps lurade mig lite.

10 minuters väntetid (!) senare var det klart och jag kunde ta bussen hem igen. Förmodligen det snabbaste och smidigaste läkarbesöket någonsin. Efter lunch så ringde doktorn upp och meddelade att lungorna såg bra ut, så då var att gott och väl igen även om jag fortfarande har ont i lungorna och hostar lite av och till.

Efter att ha jobbat hemma på måndagen så var det rakt in i hetluften på jobbet. Möten på möten med fantastiska människor och en spontan utbildning som jag fick i knät satte onekligen lite extra krydda på tillvaron. Nu när jag börjar komma in i verksamheten och hur verktyget används så börjar jag också kunna göra skillnad. På riktigt.

Onsdagen bjöd på en lång promenad med Claremont's VD Pelle och jösses vilken fantastisk promenad det var. Pelle har så fantastiskt mycket att berätta och han är så lätt att prata med så vi nästan glömde bort att vi skulle ha en intervju också. Mycket trevligt och det gav en välbehövlig energikick mitt i veckan.

Jag avslutade veckan med teamet i Alvik som tydligen saknade mig lite. Det var skönt att få vara med på standup igen efter så lång tid även om jag kände mig lite usel för att jag inte hunnit med att hålla mina uppgifter uppdaterade. Teamet består av sådana underbara människor som det är så lätt att jobba med, så det är skönt att få avsluta veckan med dem.

Jag avslutade också mitt webbhotell som varit lite på sidan av ganska länge. Jag annonserade det redan i Oktober och sedan flera gånger i perioden fram till den här veckan. Så klart hade flera personer missat det eller glömt bort att det skulle ske, så jag fick en del mail i veckan med panikslagna kunder.

Självklart kastar jag inte ut någon innan de är tryggt hemma hos ett annat webbhotell. I helgen blir det således en hel del pyssel med att flytta de kunder som behöver lite hjälp med det och se till att alla är omhändertagna ordentligt.

Idag ska jag slappa och ta det lugnt. Det blir kanske en promenad på eftermiddagen och så tänkte jag kika på nya serien Altered Carbon med Joel Kinnaman på Netflix. Kanske blir det några matcher Crucible på Destiny 2 även om jag avskyr det. Vill ju ha Iron Banner sakerna så jag får bita ihop och gilla läget.

Hur var din vecka?

To my son that I love so much,

this I forever swear...

I will be there when you stumble,

I will be there when you fall,

I will be there in your time of need,

to pick you up, to hold you,

to comfort you and chase away your fears...

This I forever swear.

I will be there when you triumph,

I will be there when you win,

I will be there when fortune shine upon you,

to share your smiles and laughters,

at whatever distance you prefer...

this I forever swear.

I will teach you all that I know,

I will help you see right from wrong,

I will show you the path I have walked before,

to guide you in this world,

to help you avoid the mistakes,

that I have already made...

This I forever swear.

I will always love you,

unconditionally and without hesitation,

wherever your path will lead you,

and how far apart we are...

this, my son, I forever swear.

Så faller regnet, som små tassande fötter mot taket

som tårar från himlen, mitt i mörkret

är det tårar av glädje, eller är det sorgens sändebud

vemod fyller mitt hjärta och mörkret tynger mitt sinne

men så ser jag hur en strimma av ljus

bryter genom mörkret och regnet ändras

i varje droppe som faller ser jag regnbågen

reflektioner av hopp och glädje

så faller regnet och jag ler

för det är tårar av hopp, det är droppar av glädje

låt dom falla över världen, men mest av allt över dig

1. Jag älskar att du älskar mig, trots mina brister.

2. Jag älskar hur du är en helt underbar mor till Benjamin.

3. Jag älskar hur du stoppar saker överallt som en liten ekorre.

4. Jag älskar hur du pysslar med vårt hem trots att du är trött.

5. Jag älskar att du alltid finns där för mig och för Benjamin.

6. Jag älskar att höra dig skratta.

7. Jag älskar hur dina kyssar fortfarande gör mig svag.

8. Jag älskar hur du alltid bryr dig om andra.

9. Jag älskar hur du skickar mig små SMS under dagen.

10. Jag älskar hur gott du alltid luktar.

11. Jag älskar hur vacker du är, alltid.

12. Jag älskar när du kryper upp brevid mig när vi ser på film.

13. Jag älskar att du alltid lagar så god mat.

14. Jag älskar hur dina ögon byter färg ibland.

15. Mest av allt älskar jag att du fortfarande är min.

Det var någon gång 1994-1995 som jag för första gången öppnade en bok tillhörande World of Darkness, en rollspels värld som senare skulle förändra min värld. Jag hade trappat ner på rollspelandet och köpte boken mest för att den verkade cool. Vampire: The Masquerade second version var titeln och jag var fast direkt.

Jag hade precis börjat med hemsidor och i ett frenetiskt arbete att skapa något utifrån den värld som World of Darkness presenterade så skapades en rollspelschat baserad kring en fiktiv stad: Nexus. Chatten övergick så småningom till ett otal olika forum tills dess att jag landade i Invision Power Board.

Ett community växte fram och i en tid när flamewars och troll dränkte all form av vuxet, konstruktivt samtal så lyckades jag med mina moderatorer skapa en trygg och respektfull miljö. Vi växte och växte och med fler medlemmar ökade kostnaderna och behovet av moderatorer.

När jag först kontaktade White Wolf så var det i desperation för finansiellt så blev forumet som en kvarnsten som åt upp alla få kronor jag hade. Jag försökte hitta något sätt för medlemmarna att kunna bidra eftersom de var mer än villiga att stötta med några kronor här och där. Problemet var att White Wolf inte tillät det i någon som helst form.

Till slut lyckades vi på något sätt få ok på att hålla lotterier. Då kom nästa problem, nämligen vad skulle vi lotta ut och hur skulle vi skeppa det utan att bli ruinerade? Lösningen var enklare än vad jag kunde ana för under tiden som vi växte så blev flera anställda på White Wolf och frilansande bokförfattare inte bara medlemmar utan till och med moderatorer.

Snabbt fick vi dussintals böcker till vårt förfogande som kunde ges bort med signatur för författarna själva. Egna äventyr och karaktärsblad fullständigt flödade och artister från världens alla hörn bidrog generöst med grafik. Under en period så var mitt lilla forum det största WoD forumet som fanns med fler White Wolf anställda än på deras eget community.

Under nästan 10 år så brann mitt hjärta för skapandet av en plattform för att andra skulle kunna avnjuta World of Darkness tillsammans även om jag själv sedan länge slutat spela själv. Under hela den tiden så levde vårt lilla forum under skuggan av att White Wolf skulle ändra sig och vi skulle bli tvungna att stänga ner forumet av finansiella skäl.

I vårt lilla hörn av Internet så var namnen förknippade med White Wolf's inre krets nästan kultförklarade och jag hade en sådan innerlig önskan att få sitta ner med dem och bara prata med dem om den passion som glödde i mitt hjärta tack vare deras visioner. White Wolf var beläget i USA och det var så klart inte möjligt så min dröm förblev ouppfylld.

Tills idag.

Då jag fortfarande sitter på mitt gamla forum och inte riktigt vet vad jag ska göra med det så kastade jag en förfrågan till White Wolf's VD Tobias Sjögren. White Wolf blev nämligen svenskt för några år sedan så äntligen fick jag chansen att träffa någon i White Wolfs ledning!

Tobias är en fantastiskt trevlig person och trots ett kort möte så väcktes den gamla lågan till liv igen och jag ser fram emot ett fantastiskt 2018 för World of Darkness. Förhoppningsvis ses vi snart igen och om ödet vill så kanske jag får möjligheten att bidra på något litet sätt till att väcka lågan igen hos mina gamla vänner och bekanta på mitt gamla forum.

Idag tänker jag bara le lite extra fånigt och bocka av mötet med White Wolf's VD från min lista över saker som jag drömmer om.

Idag gick en ungdomsdröm i uppfyllelse.

Att komma in i ett projekt på ett sådan stort bolag som H&M är och ha allt uppsatt och klart på 15 minuter det är snudd på magi. Dator, konton, passerkort. All klart, installerat och redo att köra. Jag är superimponerad kan jag säga.

Teamet är ett riktigt supertrevligt gäng med glimten i ögat och superduktiga på det de gör. Det känns rätt bra just nu med andra ord och det kommer att bli en riktigt, riktigt spännande vår framöver.