Personligt

En lite historia som jag skrev för många år sedan som nu får återse dagens ljus efter att ha försvunnit i ett plattformsbyte. Den är på engelska, men jag hoppas att det ska fungera ändå.
 
Reality pushes hard against my broken bones
it tear deep into my severed flesh
trying to break me
trying to make me surrender
 
As the pain seers through me
it does not break me
it ignite the flame deep within
it awaken the will to live
the will to fight, against any odds
 
Reality pour down on me
the pressure takes away my breath
trying to bring me to my knees
trying bend me to it's will
 
Against the pressure I rise
bones aching, body seering in agony
yet I lift my head against it
open my eyes and stare it in the eye
 
You can try
you can hurt me
make me suffer in agony
but I will never surrender
never will I be broken
I stand, no matter what
 
Reality throw all it have
against my fragile and broken body
it rip through flesh and bones
that only makes me stronger
I grin against it and howl in defiance
 
You can try
you can hurt me
make me suffer in agony
but I will never surrender
never will I be broken
I stand, no matter what
 
Reality changes and it's fury
turn into a soft breeze
sorrow and darkness vanishes
replaced by sunlight and warmth
that heal my wounds
 
I walk, slowly at first
the grim reality changes before my eyes
defiance and rage within slowly fade
replaced by gratitude and happiness
 
No matter what is thrown at me
I will never break, will never surrender
I will ride out the storm
to see the rainbow in it's passing
 
You can try
you can hurt me
make me suffer in agony
but I will never surrender
never will I be broken
I stand, no matter what

Känner att jag långsamt börjar ta mig ur sorgens förlamade grepp och börjar fundera över hur märkligt livet kan vara och hur döden kan slå till när man minst anar det.
 
När jag var yngre så var jag vild, jag tog risker och betalade ibland dyrt för det. Jag testade mina egna gränser fysiskt såväl som mentalt och jag gjorde det oftast på egen hand av olika anledningar. I jämförelse var min lillebror David betydligt lugnare när vi var små, men trots detta så är det nu han som lämnar jordelivet i förtid och jag finns kvar.
 
Jag har har varit med i bilolyckor, kommit en hårsmån från att drunkna fler gånger än jag vill erkänna, ramlat från höga höjder och stått framför såväl pistol som kniv. Jag har blivit klämd under motorcyklar och tunga verktyg, fastnat under isen och blivit kvävd till medvetslöshet. Jag har fått 380 volt genom kroppen, blivit påkörd av moped, cykel och bil. Jag har stått öga med öga med personer som misshandlat och dödat folk utan att blinka eller vika undan.
 
Jag har blivit skuren, krupit genom glas, ramlat ner från höga träd, jag har huggit klyvyxa i benet, sågat mig i huvudet och knät med motorsåg, nästan spetsat mig själv på en spetsig gren och misshandlat varenda muskel och ben i kroppen. Jag har opererats akut för brusten blindtarm, pinkat och spytt blod. Jag har fyllt handfatet med näsblod fler gånger än jag kan minnas och tuppat av i duschen av blodförlust och utmattning efter ett fall ner bland stenar där jag slog söder ögonbrynet och ena armbågen. Jag har skrapat upp knän och armbågar och stukat fingrar och fötter så ofta att det nästan känns onaturligt att inte ha något stukat längre.
 
Jag har krupit runt och kämpat för att få luft efter ett missriktat slag på strupen och efter ett par olyckliga fall där ryggen borde ha brutits eller svanskotan fått sig en törn. Jag har legat tyst i gräset och bett till högre makter att mitt hjärta inte skulle brista och jag åter skulle få känna syre i mina lungor efter en vansinnig språngtur där jag nästan sprängde mig själv. Jag har haft 45 graders feber och nästan frusit till döds, något som mina frostskador på sidan påminner mig om än idag. Mina axlar är fulla med brosk, mina nedre ryggkotor är hopväxta och mina händer är krokiga och ärrade efter skador och allt för hård träning och dumma slag mot betong och trä.
 
Trots detta så har jag aldrig brutit ett ben i kroppen och jag har aldrig tidigare reflekterat över hur mycket min kropp har utsatts för genom åren eller hur lätt det kunde vara jag som lämnat jordelivet i förtid istället för min bror. Några millimeters skillnad eller några extra hundradelar och jag skulle aldrig levt för att se min son födas eller träffat min hustru.
 
Hela mitt liv har jag vandrat ensam även om mina vänner alltid funnits där och hade oturen infunnit sig hade jag i dom flesta fallen dött ensam. Många av mina olyckor har jag aldrig delat med någon för jag har aldrig reflekterat över hur allvarliga dom har varit och jag har aldrig sett någon anledning att berätta om när jag gjort något korkat.
 
Min bror var tvärtom, han vandrade försiktigare och var alltid omgiven av vänner, ändå är det han som lämnade jordelivet ensam och långt för sin tid. På något sätt så känns det fel att jag klarade mig och han inte gjorde det och jag kan inte låta bli att tänka på varför, trots att jag vet att det är en löjlig tanke.
 
Det är nu många år sedan jag kände ett behov av att testa mina gränser för jag vet vad min kropp klarar och hur min mentala hälsa beter sig. Jag är lugnare och mitt liv har fokus och mening samtidigt som jag har förmånen att kunna jobba och studera precis det som min själ brinner för. Jag har en fru jag älskar villkorslöst och en son som får mig att slita mitt hår i frustration med samma enkelhet som han får mig att skratta och le. Jag är lycklig helt enkelt.
 
Kanske om min bror varit vildare och testat sina gränser när han var liten så hade han inte känt samma behov att göra det när han blev äldre. Kanske hade drogerna inte varit lika lockande då och kanske hade han gått genom livet med lite lättare steg. Kanske hade det inte spelat någon roll alls, eller så kanske han hade lämnat oss ännu tidigare.
 
Jag vill ändå tro att trots en del mörka stunder så var min bror lycklig den tid han vandrade med oss. Jag vet att han älskade sina barn minst lika mycket som jag älskar min son och att han hade många vänner som älskade honom. När jag om förhoppningsvis många lyckliga år gör honom sällskap på andra sidan ska jag fråga honom, men tills dess fortsätter jag att leva för oss båda och tackar vilken skyddande ängel som vakat över mig under min vilda ungdom för att jag fortfarande har den möjligheten...

Så närmar sig slutet igen då. Ett nytt år har passerat och i gränslandet mellan det som varit och det som komma skall så blandas känslorna återigen. Ett gränslöst mörker av smärta och saknad blandas med ett bländande ljus av kärlek och hopp. Aldrig är jag så vilsen som just denna tid.
 
Jul. En tid av sammankomst där kärlek, omtanke och positiv energi pulserar starkt. Minnen av skratt och glädje, nostalgi och en förnöjsamhet över hur lyckosam jag är där jag befinner mig i livet idag. Mat och dryck blandas med de glittrande paketen som likt drömmar slits i bitar och förverkligas till glada och uppskattande utrop.
 
Jul. En tid då minnen av de som inte längre är med oss och sorgen och saknaden skär i hjärtat. En tid som påminner om nära och kära och deras sista stund på jorden med oss. En tid av avsky över det materialistiska hets som driver oss att konsumera helt utan tanke på de som dör i fattigdom och våld. En tid av mörker så djup att jag vill falla handlöst i det och omfamna tystnaden som ekar i mitt huvud.
 
Jul. En tid av den djupaste av glädje och sorg då själen slits i bitar bara för att fogas samman starkare än tidigare. En tid för att avsluta livet som varit och en tid för att skapa en ny framtid. En tid av total ensamhet och en tid av den mest underbara gemenskap. En tid då mina känslor är i konstant konflikt där tårar av sorg och saknad blandas med tårar av skratt och lycka.
 
Mina känslor för julen är långtifrån unika och där min familj och mina vänner ger mig det ljus jag behöver för att navigera mig fram till ett nytt år där jag kan förundras över ännu ett år av livets mirakel så finns det de som ger efter för mörkret och ensamhetens kyla.
 
Om du är en av dessa som inte kan finna ljuset inom dig denna tid och saknar stödet och värmen hos de omkring dig så tänk på att du inte är ensam om dina känslor. Minns att även i det mörkaste och kallaste av stunder, djupt under den djupfrysta marken, vilar ett frö av hopp. Allt som behövs är en gnutta värme och lite ljus som ger den möjlighet att bryta igenom och växa och även de längsta av vintrar måste någon gång ge vika för våren...
 
Varje år påminner jag mig att den här tiden är den tid då något nytt börjar. En ny början då drömmar och förhoppningar kan bli sanna. En ny chans att bli den bästa versionen an mig och mest av allt påminner jag mig om att våren snart är här. En tid då ljuset återvänder och då nytt liv formas.
 
En tid där varje dag återkommer en chans att bli förundrad, att få lära mig nya saker och att få se världens mirakel genom någon annans ögon. En tid då jag kan röra vid någons hjärta och se glädjen i deras ögon och en tid då jag får möjligheten att sträcka ut en hand och hjälpa någon som fallit upp igen.
 
Då falnar mörkret och sorgen inom mig och jag kan le och skratta igen.
 
Jag hoppas att du kan det också.

En liten dikt som jag skrev för många år sedan som också försvann vid ett plattformsbyte. Känner att den förtjänar en chans till och jag hoppas att du ska gilla den. Publicerades oktober 2009 under en regnig höst dag, men den kan nog passa en kall vinterdag också.
 
Så faller regnet, som små tassande fötter mot taket
som tårar från himlen, mitt i mörkret
är det tårar av glädje, eller är det sorgens sändebud
vemod fyller mitt hjärta och mörkret tynger mitt sinne
 
men så ser jag hur en strimma av ljus
bryter genom mörkret och regnet ändras
i varje droppe som faller ser jag regnbågen
reflektioner av hopp och glädje
 
så faller regnet och jag ler
för det är tårar av hopp, det är droppar av glädje
låt dom falla över världen, men mest av allt över dig

Det är alltid något tragiskt när någon, eller någonting, man har tillbringat tid med når sin tids slut och jag har haft många sådana stunder, både små och stora. Idag säger jag adjö till en fiktiv värld som trollbundit mig sedan 2005 och känner både sorg och tacksamhet...
 
Eragon publicerades 2005 och jag läste den som jag ofta gör på engelska. Sedan dess har jag följt kampen i Alagaesia, upplevt den sorg, glädje och storslagenhet som Eragon och de andra karaktärerna genomgått. Jag har förundrats, förfasats och inspirerats på ett sätt som endast ett fåtal författare lyckats med tidigare och det är med sorg i hjärtat jag lägger ifrån mig den fjärde och sista boken. Mitt hopp lyser dock över tanken att sagan kanske inte slut riktigt än och även om den är det så ser jag fram mot att om ett antal år få återuppleva historierna igen, kanske tillsammans med min son.
 
Tack för allt, för den här gången.

Så är semestern snart slut och det är dags att genomföra flytt till nytt boende i Täby Kyrkby. Semestern har varit allt utom vilsam kan man säga och nu väntar en period av att försöka hitta nya rutiner och acklimatisera sig till allt som blir nytt, både privat och professionellt.
 
Fyra veckors semester. Fyra veckor fyllda med kaos och stress. Fyra veckor fyllda med kreativitet och fyra veckor med världens bästa hustru som jobbar dag och natt med förberedelserna för flytt. Så kan man summera årets semesterperiod efter att det blivit klart att vi styr kosan till Täby Kyrkby på tisdag.
 
Jag hade redan planerat att jag skulle jobba lite på semestern. Bygga en ny webbplats för mitt webbhotell som har hamnat lite i skymundan senaste åren låg på agendan, vilket i sig var lite stressande med allt som händer. Detta blev extra spännande när jag fick möjligheten att göra en rejäl uppgradering på serversidan och det lilla projektet blev lite större med server migrering och uppsättning av ny server.
 
Nu tog jag projektet lite längre och gav en helt ny profil till mitt webbhotell. Det gamla Mortfiles.se byter skepnad till det lite tydligare namnet Microhost.se. Baserad på nya WHMCS 6 skapade jag en helt ny design från grunden baserad på Bootstrap 3. Jag byggde även en design för Wordpress från grunden med samma kodbas och justerade designen på nysläppta Invision Power Board 4. Tillsammans blir det en ganska trevlig kombination, även om jag är långt ifrån nöjd med hur WHMCS eller IPB fungerar riktigt än. Jag får fila på det lite framöver...
 
Nu blev det ju inte bara en ny webbplats i sommar utan jag tröttnade på Wordpress kassa funktioner för att kunna skapa intranät eller communities så jag tog och slet ut alla 23 plugins och satte upp ett nytt community baserat på IPB. Jag är medlem i en orden som heter Bifrostorden och det är för den orden jag gick all in och satte upp IPB med alla tillägg för att se vilken potential det finns i det. Just nu är jag väldigt nöjd med resultatet, så vi får se hur det utvecklar sig i framtiden.
 
När jag ändå var igång med migrering och IPB uppsättning så passade jag även på att uppgradera och förnya mitt gamla community Shadownessence.se. Det blev en plågsam historia för det är ett stort community och uppgraderingen i sig tog 2 dagar, men re-indexeringen pågår fortfarande och är inne på dag 10 nu med ett par miljoner sql queries kvar att köra innan allt blir klart.
 
På flyttfronten så sliter min fru dag och natt med flytten och vi har som vanligt gett bort eller sålt i stort sett alla möbler. Lite kul blev det när vi fick besked förra veckan att vi även fick lägenheten i Barkarby och sedan i Sollentuna också som vi låg på lur på. Så totalt lyckades min fru rodda upp tre fantastiska hyreslägenheter! Vad är oddsen för det egentligen i Stockholm?
 
För vår lägenhet har vi över 100 sökande, men på visningarna dyker det inte upp så många. Vi har haft 2 visningar och på den första kom det 4 sökande och på andra en sökande! Med lite tur så kan det bli ett par från Umeå som kan ta lägenheten i stort sett på en gång, vilket i så fall betyder en hel del pengar för oss om vi slipper dubbla hyror allt för länge. Vi håller tummarna för det, så får vi se vad som händer.
 
Inför nästa vecka så har jag försökt klura ut resvägar och alternativ för träning och det är lite halvtråkigt kan man säga. Till och från jobbet är inga problem som det ser ut med busshållplatsen 150 meter bort och sedan kan jag välja om jag vill ta en promenad till Roslagsbanan eller ta bussen. Det blir lite fler byten med tunnelbana sista sträckan och det får väl vara ok även om jag måste kliva upp vid Åhlens förbannade parfymavdelning som förpestar mina överkänsliga sinnen, men jag får köpa munskydd eller gasmask så ska nog det gå bra också...
 
När det gäller träningsalternativ så ser det lite "värre" ut. Det finns ett gym nära och bra, men det verkar vara ett "tuggumi-gym", dvs ett gym för allt utom vikter. På deras sida skriver de att de tagit bort bänkpressen för att de är ett obemannat gym, vilket säger en hel del om vilken typ av gym det handlar om. I Täby finns både SATS och Fresh Fitness som båda har den utrustning som jag vill ha. Problemet är att det tar tid att ta sig dit och att jag tappar kontrollen över min träning då jag måste förlita mig på buss och Roslagsbanan för transport. Ett annat problem är öppettiderna där Fresh Fitness öppnar tidigast vid 05.00, vilket gör att det blir väldigt tajt att hinna hem igen efteråt innan jag åker till jobbet.
 
Visst jag kan träna i stan också, men jag ogillar tanken på att försöka hålla en skjorta någorlunda skrynkelfri en träningsväska, eller i ett litet träningsskåp, som sällan luktar så gott. Jag är heller inte förtjust i tanken att duscha på gymmet för det brukar förr eller senare leda till fotsvamp och annat otrevligt. Minst av allt gillar jag tanken på att inte träffa familjen alls på morgonen...
 
Någon har föreslagit att prova lunchträning och jag kan meddela att det fungerar inte alls för mig. Det är för kort tid, jag behöver en riktig lunch och jag är sällan speciellt harmonisk efter att ha gått beast-mode i en timme på gymmet. Mentalt och tidsmässigt så går det inte ihop för mig.
 
Någon annan föreslog kvällsträning och visst jag kan köra på kvällen, men då hinner jag inte träffa familjen alls nästan. När man slutar 17.30 och sedan ska ta sig till träningen, träna en timme och sedan ta sig hem...då är jag hemma åtta - halv nio. Om jag har tur. Det är dessutom som mest folk på gymmet på lunch och efter jobbet och jag vill gärna undvika det om jag kan. Jag föredrar när jag slipper trängas eller bryta träningsmönster för att det är fullt med folk eller för att posörerna sitter och leker med mobilerna och tar upp utrustningen...
 
Så, lite spännande är det just nu och allt kommer att vara lite upp och ner de närmaste veckorna. Som alltid så är det med skräckblandad förtjusning att kasta allt som är tryggt och invant och dyka med huvudet först in i det okända, men det är ju så man utvecklas!
 
Så det är dags att ta sikte på en bra mental gren och låta larven förpuppas så den kan kläckas till en fjäril återigen.

För en månad sedan var det dags för första semestern sedan 2005. Tre hela veckor med familjen som jag verkligen behövde efter första halvåret på Brightstep som verkligen gått nonstop, men det gick inte riktigt som jag tänkte mig...
 
Veckan innan semestern frågade min chef om jag kunde tänka mig att hjälpa till på ett annat projekt med lite frontendkodning som omväxling från all design och analysarbete. Det är alltid skönt att få sätta sig ner och låta CSS och HTML flöda då det är ganska avkopplande till skillnad från att vara kreativ med att skapa design.
 
Sagt och gjort så satte jag igång med att sätta upp arbetsmiljön med lokal installation av Magento Enterprise på WAMP med Tortoise SVN hemma då fru och barn fortfarande var sjuka. Efter den initiala frustrationen över Magento som alltid dyker upp när det är ett tag sedan man jobbat med Magentos kodbas så flöt projektet på i bra fart, men det var tydligt att det behövdes en hel del tid för att ro projektet i hamn så här i semestertider.
 
Så det vara bara att släppa första semesterveckan och kavla upp ärmarna för att hjälpa till att ro projektet i hamn. Andra veckan på projektet började med att jag fick ta över designansvaret då Miranda gick på välförtjänt semester, något som var mer en formalitet då all design redan var satt. På tisdagen visade det sig att det behövdes någon som tog tag i saker och ting så jag fick kliva in som projektledare temporärt.
 
Som projektledare så flög tiden iväg i möten och organisatoriska göromål, så det vara bara att inse att semestervecka två fick vänta den också. Ordinarie projektledare klev in igen och jag kunde åter fokusera på frontend kod tillsammans med Javaskript virtuosen Andreas och programmerarna Robert och Tobias. Med en riktigt tajt tidsgräns så var det bara att kavla upp ärmarna och ta lite övertid, men det gjorde inget med världens bästa arbetskamrater och en kund som fullkomligt vibrerade av entusiasm.
 
När veckan närmade sig sitt slut så var det tydligt att det skulle behövas mer tid inför lanseringen veckan efter så det vara bara att räkna av några dagar till på semestern för att ta allt hela vägen in i mål. Det blev två dagar med ett ursinnigt tempo där jag klämde in över 30 timmar med att fixa tusen småsaker och ett par lite större inför lanseringen som skulle ske på onsdagen. Diverse orsaker sköt sedan lanseringen till måndagen veckan efter så resten av veckan gick åt till att få alla kosmetiska ändringar på plats.
 
På måndagen var jag ganska trött då jag tog en 15 timmars tripp till Stockholm för att ha möte i ett annat projekt och jag kände att nu måste knopp och själ vila lite, så jag tog helt enkelt resten av veckan ledigt för några dagars semester innan nästa projekt kör igång med full kraft på måndag. Kanske hinner jag med lite jobb under helgen trots allt, men jag har ingen brådska direkt. Jag har ju semester.
 
Nu låter det kanske som jag jobbar väldigt mycket och att jag är dum som kastar bort min semester på det här viset, men jag älskar det. Jag har världens i särklass bästa arbetskamrater och jag kan helt enkelt inte gå ifrån ett projekt utan att kunden känner att jag gett allt. Den här gången kostade det några semesterdagar, men kunden har fått en bra e-handelssajt (du kan se vilket projekt det är på min LinkedIn profil) och jag är nöjd med min insats i projektet.
 
Jag lärde mig mycket under de här veckorna också, bland annat hur bra det går att kommunicera via Skype som är ett otroligt bra verktyg som jag mer eller mindre pratat i oavbrutet under projektet. Jag har även lärt mig vikten av att inte bara ha tydlig kommunikation utan också att kommunicera på rätt sätt till rätt personer.
 
Nu tar vi nya tag och går vidare med fler projekt under hösten. Några projekt från i våras ska knytas ihop, presentationen till E-handelsdagarna i Sundsvall ska skrivas ihop och de närmaste veckorna kommer flera projekt som jag varit inblandad i att dyka upp så jag får visa upp mitt arbete offentligt!
 
...men först ska jag slappa ett par dagar till.

De senaste två veckorna har varit turbulenta, inte minst med tanke på Distanshandelsdagen i Borås förra veckan och framförallt på grund av att jag suttit och slitits mellan inte mindre än två anställningserbjudanden, ett av Klarna och ett av Brightstep.
 
Mitt första erbjudande kom före Distanshandelsdagen i Borås och det var Klarna som erbjöd mig en position som webbdesigner, något som jag varit nere i Stockholm på intervju både en, två och tre gånger för. Erbjudandet var generöst och speciellt anpassat för mig på så sätt att jag fick sitta kvar i Falun till sommaren eftersom vi inte vill flytta till Stockholm innan min son går klart dagis.  Så långt var allt frid och fröjd och hade Klarna tryckt på lite där så hade historien tagit slut där, men istället for jag till Borås och lyckades uppenbarligen imponera på Mattias och Karl på Brightstep.
 
Båda var väldigt entusiastiska och det märktes att dom ville ha mig som anställd, så när jag kom hem så pratades vi vid och jag förklarade hur min situation såg ut, vad som skulle passa mig och så vidare. Resultatet blev ett avtalsförslag som verkligen passade mig perfekt. Nu blev det lite problem eftersom jag hade två erbjudanden och eftersom Brightstep redan visste att jag fått ett erbjudande från Klarna så kontaktade jag Klarna och berättade att jag fått ett erbjudande från Brightstep.
 
I det här läget så blev det lite balans på kniveggen för jag ville verkligen jobba på båda företagen (och vill fortfarande) och jag ville verkligen inte sitta och spela ut företagen mot varandra för att få bättre villkor, eller snarare så ville jag inte att dom skulle känna det så för det är klart att jag ville ha bra villkor. Både företagen tog det dock med god ro och efter en veckas konversation så tog jag beslutet i lördags och har precis skrivit ut anställningsavtalen som ska skrivas på och skickas under dagen.
 
I slutändan så var det trygghet, flexibilitet och lyhördhet som vann dagen och där var Brightstep snäppet vassare än Klarna den här gången. På måndag den 5:e bär det av ner till Stockholm för ett par dagars introduktion och sedan ska jag installera mig på kontoret här i Falun för en helt ny resa tillsammans med Brightstep.

Nu när min flytt till Oderland är klar så har jag som vanligt ganska stora planer. Några av sakerna är redan på gång och några är i planeringsstadiet, men helt säkert är att snart kommer det lite mer här på sidan.

Jag har både galna och lite mer sansade planer, men jag tänkte börja med det sansade planerna så ser vi vart det leder. Vi kan säga som så att jag har köpt in lite domännamn och lagt upp en liten SEO plan bland annat så stannar vi där idag.

Jag har en hel del som behöver uppdateras också så det blir ett litet renoveringsprojekt att gå igenom texter och bilder. Lite gamla saker kan komma tillbaka, jag utvärderar det nu, fast i ny tappning.

Jag kommer även påbörja flytt av gamla inlägg och ska kika på att återpublicera lite äldre inlägg som kan ha hamnat lite i skymundan med tiden. Klurar på två nya serier av inlägg som jag ska se om jag kan göra verklighet av, men det beror en hel del på vilken respons jag får.

I helgen har jag fokuserat på att skriva om Inception fasen i min arbetsprocess, både från produkt och från projekt. Så det är logiskt att jag börjar applicera det jag lär ut själv också, så det arbetet har jag påbörjat nu.

Så, en del nytt på sidan är på väg ut men jag skyndar långsamt.

Semestern har passerat halvtid och sommaren strålar utanför fönstret likväl som inombords, men just den här tiden har en liten sorgekant runt sig med en gnutta vemod, något som alltid funnits där, men som de senaste åren blivit starkare.
 
Den 20:e juli har varit ett datum som varit lite vemodigt för mig sedan jag var ungefär 10-12 år eller så och legenden Bruce Lee inspirerade till en livslång passion för kampsport. Det är nämligen datumet då Bruce Lee dog och jag vet inte varför, men av någon anledning så har det alltid känts tragiskt att han skulle dö så ung. Det är en känsla som bara blev starkare när hans son avled alldeles för tidigt också, skjuten under en filminspelning under mystiska omständigheter.
 
Det låter kanske konstigt, men av någon anledning så har just den 20:e blivit ett slags samlingsdatum att minnas de som gått bort under åren. Älskade farmor, Moster anna, Berta på café, Kajan osv....jag tänker ibland på min farfar som jag aldrig fick lära känna, Nuffa och Nuffamia som jag bara känner till namnet och andra släktingar som jag undrar vilka dom var. Inte på ett sorgset eller tragiskt sätt, utan mer som en känsla av vemod och saknad.
 
Om knappt en vecka fyller jag år och min födelsedag har alltid haft lite extra bagage med sig eftersom jag vid 8 års ålder inte fick ha de ifred längre, utan dela med min bror David som föddes två dagar (och 8 år) efter mig. Inte för att jag inte gillade att ha kalas tillsammans med min bror, men mer för att det inte längre var min speciella dag på något sätt. De senaste åren har dock min födelsedag varit en påminnelse om att jag aldrig mer får fira våra födelsedagar med min lillebror då han inte längre finns med oss kroppsligen. Trots att det gått ett par år så finns saknaden och smärtan där ändå.
 
Som lite extra grädde på moset så är det i år också årsdagen för min klasskamrat Sofia som tragiskt avled förra året. Trots att jag inte träffat Sofia på många år så ger det en liten extra udd på vemodet i år och det ger ett visst perspektiv på livet.
 
Trots att det finns ett vemod som ligger som en liten svart kant på tillvaron och som lockar till eftertanke och hågkomst så är jag glad över att jag har den här tiden i mitt liv en gång om året. En tid att minnas och även om det finns sorg och saknad med så finns det även glädje och tacksamhet. Personerna må vara borta, men minnena lever kvar och varje år så ser jag till att minnena finns kvar där ännu ett år och skänker en tanke till alla de som inte längre finns bland oss:
 
"Tack för allt ni gett mig, jag är den jag är idag tack vare er och även om jag saknar er så lever ni vidare i mig."
 
Requiescat in pace.

Så kom vi i mål då efter en lång tid med många utmaningar och glädjestunder med Stadiums nya webbplats och det är dags för mig att lämna över projektet för att gå vidare med nästa.
 
Det är med stolthet jag ser tillbaka på min tid i Stadium projektet som jag lett under en längre tid nu.  Inte bara för att teamet som jag lett under projektet är ett av de bästa teamen jag någonsin jobbat i, utan också för att projektet i sig resulterade i många positiva saker för alla involverade.
 
Att jobba med Stadium är ganska unikt för att alla från Stadium är så otroligt engagerade, lyhörda och ödmjuka samtidigt som de är mycket tydliga med vad de vill ha. I det här projektet så blev alla från Stadium som en del av teamet och det syns på resultatet som vi alla är mycket stolta över!
 
Personligen så halkade jag in lite på ett bananskal och skulle bara hjälpa till lite med kraven, men som det brukar bli så blev det lite mer. Jag har under projektet haft rollerna kravarkitekt där jag delade ansvaret med projektet tekniska arkitekt och grafisk/ux/interaktionsdesigner där jag fick äran att designa bland annat checkouten och mina sidor.
 
Jag fick även ta rollen som scrum master / Projektledare och leda teamet, vilket som sagt var en mycket rolig uppgift eftersom teamet var så fantastiskt. Jag hjälpte även till med test i form av stöd och uppsättning i JIRA som är verktyget vi använde i projektet. Känslan att gå live med Stadium projekten var otroligt på många sätt och det är med lite sorg som medlemmarna i teamet går vidare mot nya utmaningar.
 
Personligen hoppar jag in som team lead i ett väldigt stort projekt som är utformat på ett ganska annorlunda sätt. Detta ger stora utmaningar i hur teamet ska anpassa metod och processer efter projektets natur. Det är även ett av de mest omformande projekten som jag varit delaktig av där i stort sätt varenda liten detalj och metod är nytt, vilket är otroligt stimulerande!
 
Det är spännande tider nu kan man säga...