Allmänt

The origin of pleasure heter föreläsningen som visar på en rad fascinerande upptäckter när det gäller hur vi upplever lust eller förnöjsamhet. En intressant resa genom människans förmåga att sätta värden på upplevelser och saker baserat på dess ursprung bland annat.
 

Så var sommarens lata dagar över och det är dags att ta itu med både företagande och utbildning på allvar igen. Min första period präglas av riktig hjärngympa med inte mindre än tre kurser i Kognitionsvetenskap, interaktionsdesign och informationsdesign.
 
Lite skojigt är det att jag i större delen av mitt liv fått höra att jag skulle passa bra som psykolog eller präst på grund av min förmåga att lyssna och förstå andra människor och därefter kunna ge råd och stöd. Kanske är det därför jag har sådana lojala kunder, både på design sidan och i min design verksamhet? Hursomhelst så verkar det som att psykologin passar mig ganska bra trots allt och jag älskar att lära mig och förstå mer om hur vi människor tänker och påverkas och sedan hur det kan användas i webbdesign.
 
Jag har precis klämt iväg en order på ca 1700:- på litteratur i olika ämnen relaterade till Kognitionsvetenskap, interaktionsdesign och informationsdesign, men också en del annat som en bok om Buyology och en om eyetracking som verkar lite spännande. Det kommer med största sannolikhet bli ganska mycket bloggande om Neurowebdesing, Persuasive design och UX design framöver eftersom jag fått en riktig kick efter att ha fått föreläsa om det på E-handelsdagarna i Sundsvall nu i veckan.
 
Dom närmaste veckorna kommer jag att dyka in i böckerna och absorbera så mycket jag kan samtidigt som jag kikar mer på PET (design for Persuation, Emotion and Trust) som har mycket spännande inom Neurowebbdesign området och så får vi se om jag dyker upp på en scen igen framöver eller om någon webbfirma kommer och snappar upp mig innan dess.

[caption id=attachment_706" align="aligncenter" width="500" caption="Copyright © Christer Hägglund, Fotofyndet Nolema AB][url="http://www.jimiwikman.se/wp-content/uploads/2011/08/edag11_Jimi.jpg">[/caption]
 
Jag har precis landat hemma efter ett par fantastiska dagar i Sundsvall där jag hade förmånen att få föreläsa inför 55 e-handlare och jag är fortfarande i chocktillstånd!
 
I ett svagt ögonblick i våras så tackade ja till att föreläsa om Användbarhet och Neurowebdesign när Katrin från Kodmyran frågade mig, något som jag våndats över en hel del eftersom jag är nästan panikslagen när det gäller den typen av framträdande. Igår tog jag scenen med en hel del fjärilar i magen och fick en nervös start med lite mick fippel som inte direkt fick mig att bli mindre nervös kan jag säga! Under nervösa ca 25 minuter så svajade jag igenom presentationen och fick självklart både andnöd och en förbaskad torrhosta som jag dragits med ett tag nu.
 
Jag fick några frågor genom föreläsningen som kändes bra. Det var relevanta frågor som framfördes på ett mycket bra sätt av publiken så det kändes inte som ett avbrott utan mer som en chans för mig att hämta andan lite och förtydliga. Föreläsningen avslutades med en rejäl grillning om alla möjliga aspekter av design i allmänhet och Neurowebbdesign i synnerhet. Intresset var på topp, det märktes så jag hoppades att jag kunde rädda lite genom att svara på frågorna så bra som möjligt, men det kändes ändå lite "luddigt" ibland så jag var säker på att mitt framträdande varit uruselt...
 
Märkligt nog så hann jag inte ens avsluta min session innan Iphonebutiken uttryckte sig så härligt: "Vi ska snacka lite sen...". Direkt efter min session så blev det många direkta förfrågningar, bland annat förfrågan om föreläsning, något som kändes som ett förvånande bra betyg på mitt framförande. Speciellt med tanke på vilka som frågade! Nu måste jag fundera över hur jag ska göra med dom förfrågningarna för om det var läskigt att prata inför 55 e-handlare så är några av dom förfrågningar jag fått många nivåer värre. Både oerhört kul och skrämmande med andra ord.
 
Jobberbjudanden fullständigt haglade och jag har haft så oerhört intressanta och fascinerande samtal med så otroligt dedikerade och drivna e-handlare. Bara en sån sak som att knata ner till baren och slå sig ner med Magnus Bråth som precis anländer och snacka skit en timme och ha hur trevligt som helst trots att vi aldrig träffats tidigare eller att fastna i samtal om sociala medier och annat med damen bakom Twinkles som säljer tandsmycken...sånt går inte av för hackor!
 
Överalt så uttryckte folk sin uppskattning över min presentation och en viss lättnad över att kunna prata design med någon som förstår e-handel, och som "kan förklara allt tekniskt mumbojumbo så man fattar". Bättre betyg än så kan jag aldrig få tror jag och det värmer så oerhört mycket att få den responsen när jag själv tyckte min prestation inte var optimal.
 
Imorgon ska jag försöka landa lite och på fredag är det dags att dels sätta igång med lite riktigt arbete igen och dels att besluta hur jag ska göra med dom föreläsningserbjudandena jag har fått. Jag ska också se om jag får möjlighet att ge tillbaka lite till dom underbara e-handlare som jag fått förmånen att prata med dom här dagarna genom att skriva lite om dom och ge dom lite länkkärlek och uppmärksamhet. Det förtjänar dom verkligen efter att ha get mig den bästa möjliga start på min föreläsningskarriär.

Att vi läser information annorlunda i digitala medier jämfört med i tryckta medier är inget nytt, men kan det vara så att digitala medier kan göra det svårare att läsa tryckta medier, speciellt skrivna instruktioner, just för att vårt läsbeteende har ändrats?
 
Det var först nu i sommar som jag tänkte på det här med att jag ibland kan uppleva långa instruktioner, speciellt otydliga sådana, med målsättningar och krav löst skrivna och lite utspritt i texten, svåra att få grepp om. Om instruktionerna dessutom är skrivna med indrag och med smala seriffer så märker jag att jag missar delar av instruktionerna om jag inte tar extra tid för att läsa riktigt långsamt.
 
Jag har läst många böcker i mina dagar och under en period av mitt liv så slukade jag dussintals böcker i månaden. Jag har alltid haft lätt att läsa böcker och har alltid varit en snabbläsare, men dom senaste åren har jag märkt att det blir svårare att läsa böcker för mina ögon tar lite för långa hopp så jag får gå tillbaka i texten ibland. Min hjärna är helt enkelt för otålig och förmodligen ovan vid att läsa all text och inte "skumma" igenom som vi gör när vi läser texter i digitala medier.
 
För mig är det inget stort problem eftersom jag vet vad det förmodligen beror på, men jag tänker på dom generationer som växer upp med digitala medier som en självklar informationskälla. Min generation var svår nog att få att läsa böcker och jag misstänker att dagens generationer förmodligen är ännu svårare att få att plocka upp en dammig klassiker på det lokala biblioteket. Frågan är om det faktum att dom digitala medierna förändrar hur vi läser texter kan göra det svårare för den digitala generationen att läsa tryckta texter?
 
Om det skulle vara så, hur påverkar det i så fall skola till exempel där litteratur och instruktioner fortfarande skrivs i analog textform, dvs anpassad för "normala" saccadiska rörelser? Skulle vi se en förbättring av studieresultat om vi anpassade instruktioner och litteratur till den form av läsbeteende som, förmodligen, är på väg att ersätta den form av läsbeteende som varit tidigare? Hur skulle vi i så fall kunna anpassa studielitteratur för att dagens elever ska kunna tillgodogöra sig den på bättre sätt?
 
Kan det vara så att kunskaper inom webbdesign med fokus på Användbarhet och Neurowebdesign kan bli intressanta för utformning av studiematerial i framtiden?
 
Vad tror du?

Dom senaste veckorna har varit lite jobbiga med lillebrors första födelsedag sedan hans död och ett slags känslomässigt vakuum, men långsamt så känns det som att jag tar mig igenom den mörka tunneln och en fyra raders melodi får mig väldigt nostalgisk.


‎"Yo Way Yo
Home Va Ray.
Vyo Way Rah.
Jerhume Brunnen-G!"
Ã…ret är 1998 och jag tittar på en av dom få Sci-fi serierna som gick att få tag i här i Sverige samtidigt som jag sitter och jobbar på ett nytt projekt som jag kallar Nexus: the dark city. Det är en rollspelschat för World of Darkness där jag skapar en karaktär inspirerad av seriens huvudperson Kai. Karaktären döper jag till Morte-kai som en ordlek som jag föga anade vad det skulle betyda dom närmaste 13 åren. Nexus utvecklades till en av nätets mest fantastiska communities och idag så lever det kvar i form av Shadownessence och jag är känd som Mortekai av folk över hela världen.
 

 
Sedan 1998 har mitt liv gått igenom mycket, men jag har aldrig känt mig så känslomässigt paralyserad som jag känner mig nu. Dom senaste 5-6 veckorna har jag känt mig inlindad i bomull och isolerad från resten av världen på ett väldigt märkligt sätt. Jag har inte mått dåligt eller varit deprimerad, bara märkligt apatisk. Att vara apatisk är inte någonting som är direkt positivt när arbetshögen hotar att kollapsa och begrava en, men jag har inte lyckats komma ur det.
 
Min födelsedag kom och gick med både glädje och stor sorg. Min födelsedag har dom senaste 29 åren varit sammanflätat med min lillebror eftersom hans födelsedag infaller två dagar efter min. I år var första gången sedan jag var 8 som han inte fanns för att fira sin födelsedag och trots att jag visste att det skulle kännas så var jag inte riktigt beredd på hur starkt det skulle kännas. Tillsammans med att gravstenen nu står på plats så är hans död så väldigt definitiv på något sätt äen om jag accepterat att han är borta för länge sedan.
 
[url=http://www.jimiwikman.se/wp-content/uploads/2011/08/jimi_david_wikman.jpg">Häromdagen var jag och besökte HTML5 kursen, mest på grund av att den inte alls utvecklat sig som jag hade hoppats utan istället blivit en slags Javascript kurs med lite HTML5 inkastat. Tentan den 18:e känns avlägsen och jag har ännu inte fått ihop Home Va Ray.
Vyo Way Rah.
Jerhume Brunnen-G!"[/indent]

Igår tog jag en kvällspromenad och testade lite försiktigt att jogga för att se hur mina ben gillade den behandlingen. Märkligt nog protesterade dom inte alls så mycket som jag trodde, faktum är att det kändes ganska bra till och med och då börjar jag fundera på att utmana mig ordentligt...
 
Vansbrosimningen var en sådan där utmaning som verkade oöverkomlig innan man provade det och det gick ju bra, så bra faktiskt så jag gör om det igen nästa år. Då är frågan om dom andra utmaningarna i en svensk klassiker går att klara också? Simningen är förvisso den motionsform som jag förmodligen behärskar bäst utav dom 4 disciplinerna i klassikern, men skam den som ger sig som det heter.
 
Vätternrundan med sina 30 mil på cykel låter väldigt extremt, men med en bra grundkondition och lite jävlaranamma ska det väl gå att ta sig igenom tänker jag. Jag gillar att loppet går över natten också för det är något speciellt att cykla nattetid. Problemet är bara att jag inte har cyklat på 10 år eller så och skulle behöva investera i både cykel, hjälm och kläder innan jag ens kan fundera på att deltaga.
 
Vasaloppet och/eller Engebrektsloppet känns som att jag skulle överleva iallfall, men det är 20 år sedan jag stod på ett par skidor och även här behövs det göra dyra investeringar innan man kan fräsa iväg på 9 mil bakom ett par tusen andra galningar i kropsstrumpor utrustade med vassa pinnar.
 
Lidingöloppet med sina 30km i terräng borde rimligtvis kännas enklare än 30 mil på cykel eller 9 mil på skidor, men av dom fyra utmaningarna så är det den som jag tvivlar mest på. Anledningen är mina smalben som inte alls gillar att ca 110 kilo Jimi ska lunka fram i högre takt än snabb gång. Gårdagens test ger en något mer optimistisk prognos än tidigare och en fortsatt viktminskning ger lite hopp trots allt.
 
Kostnaden för att genomföra en klassiker är inte att fnysa åt, bara kostnaderna för deltagande ligger på omkring 2500:- och sedan ska man räkna med boendekostnader, resekostnader, träningskostnader och första året ska det köpas en del utrustning. Det krävs med andra ord inte bara ett mentalt och fysiskt åtagande utan också ett finansiellt.
 
Jag tvekar, men samtidigt så finns det något bättre än att utmana sig själv mentalt och fysiskt, stärka både kropp och själ, och samtidigt uppmärksamma saker som Cystisk Fibros? Hur många betalar inte dyra pengar varje år för gymkort och liknande som dom sedan inte utnyttjar? Är det så annorlunda att träna mot målet att under fyra dagar på ett år testa sina gränser och ge allt i syfte att uppmärksamma någonting hedervärt?
 
Jag vet inte om jag kan klara det eller inte, men om jag inte försöker hur ska jag någonsin veta svaret?

[caption id=attachment_669" align="aligncenter" width="600" caption="drowning man © the-psycrothic 2008][url="http://the-psycrothic.deviantart.com/art/drowning-man-93741071">[/caption]
 
 
 
Jag har dom senaste veckorna känt mig låg och trots en förkrossande arbetsbörda så har jag känt mig nästan förlamad och knappt orkat sitta framför datorn och än mindre få något konstruktivt gjort. Det har känts som om jag har fastnat under isen...igen.
 
2011 har varit ett jobbigt år och även om jag trodde att jag mådde bra så är det tydligt att jag inte är helt på topp ändå. Vansbrosimningen var en stor ansträngning, både fysiskt och mentalt och i kombination med att lillebror fick sin gravsten och på så sätt gjorde hans död så visuellt påtagligt så blev det lite mycket att ta på en gång.
 
Sommarens kurser blev inte som jag hade tänkt mig och för varje dag som går så blir klyftan mellan vad som borde vara klart och vad som faktiskt är klart lite större samtidigt som jag fått fullkomlig hjärnsmälta när det gäller designen för Kodmyran och nästa månads föreläsning och tenta tynger på mitt sinne.
 
Dom senaste veckornas svacka har känts lite som en depression, men inte som "hålet". Det är en slags mental trötthet och vemod snarare än ångest och mental smärta så jag förmodar att det är en eftersläng av sorg kombinerad med mental träningsvärk. I ärlighetens namn har det mest varit irriterande och frustrerande och inte alls så destruktivt som "hålet" kan vara.
 
Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag mår iallafall bättre idag och har börjat nysta i alla dom saker som blivit liggande även om det gått lite långsamt efter en liten miss med mod_geoip installationen som råkade blockera USA och en förfrågan från Naturskyddsföreningen om ett konsultuppdrag som distraherar lite.
 
Det har varit en ny erfarenhet, en som jag gärna avstått från, men det känns som det börjar lätta och förhoppningsvis kan jag skaka av mig det och ta itu med arbetssökande och projektarbete bland annat...

Debatten om den ack så ansiktslösa och mytiska twittereliten rasar iår igen. Sommarvärmen verkar stiga alla åt huvudet eller så är det årets Almedalen som fått folk uppskruvade till max.
 
Det vara samma sak förra året. Diskussionen om den egendomliga twittereliten rasar iår igen och det är samma tröttsamma budskap: det finns en elit och dom är på något sätt ansvariga för att hela världens diskussioner om sociala medier fokuseras i en "bubbla" av inbördes beundran.
 
Visst, jag ska erkänna att det finns personer som är väldigt inflytelserika som gärna diskuterar mellan varandra, som @deeped, @Nikkelin, @britstakston och @jocke som jag följer, men det är för att dom känner varandra väldigt väl och precis som vänner ibland gör så pratar man med varandra och då om det som alla inblandade brinner för.
 
Ingenting konstigt för mig och precis som alltid med sociala medier så väljer jag själv när jag vill lyssna och själv kommunicera och när jag inte vill göra det. Det finns många tillfällen när jag väljer att inte ta upp diskussioner med till exempel @jocke eller @deeped om sociala medier och istället väljer att involvera mig i andra diskussioner.
 
Till exempel politik med @gudschy eller @goranhagglund som båda ofta tar sig tid att hålla diskussionen vid liv eller varför inte diskutera hur man kan förbättra scenen i billebo för ståuppkomik med @ozznujen och @Magnusbetner?
 
@emanuelkarlsten har själv proklamerat sin elitstatus, mest för att han är trött på den eviga klagosången tror jag även om han använder sin kreativa ådra skickligt för att göra flera poäng i sin artikel också. Jag vet inte om det avväpnar debatten eller förstärker den, men det får tiden utvisa gissar jag.
 
Det finns många andra exempel på personer som är aktiva inom utveckling inom sociala medier och marknadsföring online eller för den delen dom väldigt aktiva journalisterna som för fram intressanta debatter i sociala medier lite då och då. Många av dom har väldigt många som följer dom och ska väl av den anledningen anses vara inflytelserika eller någon sorts elit? Eller hur definierar vi elit egentligen?
 
Vi skapar Eliten
Om vi ska prata elit, eller en klick med människor som får extra mycket utryme så visst finns dom därute, men det roliga i kråksången är att det är du och jag som sätter dom där. Vi som sysslar med sociala medier vet att det inte är antalet personer som du kan nå som är det viktiga, iallafall inte för det sociala samspelet, men för resten av världen så är matten densamma som för reklam: ju fler personer du kan nå, desto bättre.
 
Av den anledningen så skapar vi själva dom klickar av personer som övriga världen tror är inflytelserika, och som förmodligen är det också på sätt och vis. Att vi sedan dessutom av psykologiska anledningar vill vara en del av gemenskaper och då dras till personer som har stora skarar som följer dom ger snöbollseffekter.
 
@unnidrougge har skrivit lysande kritik och uppmanar till mer debatt och "gräl", något som i sig är bra, men precis som @jocke i sin bloggpost "ja, jag älskar Internet" så skulle jag gärna se några fler förslag på vad det egentliga problemet är och hur vi kan lösa, eller iallafall minska dom problemen.
 
För mig så är problemet samma för alla grupperingar, oavsett om det är online eller IRL. Personer med väldigt fokuserade intressen drar åt sig andra med samma intressen och sedan gör den starka fokusen på ett specifikt område att det blir inramat och skygglapparna dyker upp tillsammans med inbördes beundran. Det är så vi fungerar och det kan vi faktiskt inte göra något åt utan att ta ett par steg framåt i vår mänskliga utveckling.
 
Vad är egentligen problemet?
Ett femtiotal personer som är väldigt fokuserade på sociala medier upplevs som elitiska och egoistiska personer? Jag kan förstå den synen, men jag vet också att om du har väldigt många som du följer och samtidigt väldigt många som följer dig så blir det efter ett tag omöjligt att kunna svara och dela med sig personligen till alla.
 
Det är som att gå från en grillfest med företaget på ett par hundra till att försöka mingla på ett fullsatt Ullevi. Det är ingenting att hänga upp sig på och det är självklart att det blir cirklar med personer man pratar med mest och att det då blir dom personerna man är mest bekant med och som mest delar ens egna åsikter och värderingar.
 
Jag blir ofta trött på diskussioner när jag fokuserat för länge inom ett område, speciellt om det blir på den abstrakta nivån som sällan leder någonstans alls annat än att personerna som för debatten verkar lite vuxnare och duktigare för att dom kan så mycket och har så stort ordförråd att ösa ur.
 
Då är det bra att kunna växla spår och välja något av dom miljontals ämnen som cirkulerar därute, alla med sina egna klickar av inflytelserika människor.
 
 
Vad kan vi göra åt problemet?
Svaret på det upplevda problemet med elitism är helt enkelt att vidga dina vyer, skapa nya cirklar med personer som inte hör till den upplevda inre klicken. Det finns ingenting som säger att dom personerna du tror är viktiga och inflytelserika faktiskt tillför någonting för dig medan andra, mindre inflytelserika är rena energikicken. Kapa bort dom du tycker blir tröttsamma och hitta nya guldkorn, både inom dom områden du själv brinner för och utanför.
 
Genom att inte falla ner i invanda mönster att vi alltid ska "hänga" med dom som är "coola" så bryter vi mönstret och dom som är inflytelserika idag kanske inte alls är det imorgon om dom inte håller måttet och intresserar dom som följer dom i sociala medier. Var inte rädd för att kapa bort någon av dom inflytelserika personerna om dom verkar traggla på i evighet om saker du inte tycker leder någonstans, jag gör det hela tiden!
 
Det kanske intressantaste man kan göra när "klicken" känns hopplöst inåtvänd och elitisk är att locka ut dom ur sin bubbla. Det är ofta uppskattat också om det inte är under en väldigt intensiv period för dom personerna, tex försöka diskutera hästhoppning med partiledare under sista veckorna på en valkampanj kanske inte alltid är uppskattat.
 
Kasta åt dom ett ämne som dom sällan diskuterar eller något som du vet att dom är intresserade av fast det ligger utanför deras normala sfär av diskussioner. Blanda in personer från andra intressesfärer och mixa ihop och se vad som händer.
 
Dom personer som jag tror uppfattas som elitiska är personer som är väldigt fokuserade på ett eller ett par specifika ämnen och därmed väldigt duktiga på det dom fokuserar på.
 
Det är lite som med spel där man fokuserar lite för intensivt. På samma sätt som du inte kan gå in till din tvspelande tonåring som suttit 72 timmar i sträck och stänga av datorn eller försöka konversera när denna ska slå sista bossen i ett spel där det inte går att spara så får man visa lite finess med "eliten" också.
 
Se till att fånga dom här personerna i "lågperioder", dvs när det inte är full fart med något evanemang, när personerna är lite mer avslappnade och mogna för andra saker. Den här perioden känns som ett dåligt valt tillfälle att dra upp kritik mot eliten för det känns som att dom flesta som verkar höra till den upplevda elitgruppen har varit i Almedalen under mycket hektiska och roliga dagar och då blir responsen defensiv och aggressiv istället för positiv.
 
 
Nu ska jag bara avsluta också...
Så, finns det någonting som vi kan kalla för en twitterelit? Absolut, det finns mängder av dom inom alla områden. Att vi har en debatt som den här beror på att vi i Sverige har ett absurt stor majoritet av PR konsulter, sociala medier experter, journalister och andra väldigt duktiga personer som alla ligger inom ett väldigt smalt intresseområde.
 
Sandlådan är med andra ord oändlig, men dom flesta av oss sitter i ett väldigt specifik litet hörn och trängs istället för att sprida ut oss mer.Då blir det alltid lite gruff om att någon tar mer eller mindre plats.
 
Just nu tror jag sommarvärmen och Almedalsveckan fått några att gruffas lite extra, men det går nog över snart.

[url="http://www.jimiwikman.se/wp-content/uploads/2011/07/vansbrosimningen2011.jpg">
 
Så var det avklarat, vansbrosimningen alltså, men kampen att uppmärksamma Cystisk Fibros fortsätter för även om diplom och medalj är härliga påminnelser om kampen mot vattnet så har kampen att uppmärksamma Cystisk Fibros bara börjat.
 
[url="http://www.jimiwikman.se/wp-content/uploads/2011/07/vansbrosimningen2011-jimiwikman.jpg">Vansbrosimningen var en upplevelse utöver det vanliga och även om allt kändes kaotiskt med så många människor överallt så var evenemanget extremt välorganiserat och allt gick snabbt och smidigt vad man än skulle göra. 30 sekunders kö för att hämta ut startpaketet till exempel, mest för att jag var så förvånad över effektiviteten!
 
Om det är något att klaga på så är det att vi som skulle simma "för Johannas Skull" inte hade organiserat oss bättre, men det ligger mer på mig än dom andra deltagarna för jag hade inte tagit mitt ansvar för jag var lite nervös tror jag.
 
Av den anledningen tog det en stund att hitta några andra ur gruppen, men till slut hittade jag Fredrik Federley som nog var den enda jag visste hur han såg ut. Alla var lite nervösa tror jag även om jag utan glasögon hade lite svårt att avgöra...ja något alls ärligt talat.
 
Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lite lugnt och hitta min egen rytm istället för att spränga mig för att ligga i täten. Komma i mål var det viktigaste för allt annat vore att svika Johanna och kampen att uppmärksamma Cystisk Fibros.
 
Så jag började på motsatta stranden och höll mig i mittenfåran, något som gav god fart och jag kunde ligga och kisa med ögonen för att försöka avgöra om det kom några bojar längre fram eller om det bara var andra simmare med vita badmössor som guppade framför.
 
Vattnet var nästan lite varmt med sina 19 grader och även om min badmössa flög åt alla håll så jag fick trampa vatten för att försöka få fast den igen så kunde jag ändå ta lite energi till att prata lite med dom andra simmarna runt mig.
 
Dom första två kilometrarna var en njutning att plaska fram i lagom takt och det var först vid rundningen till dom sista 900 metrarna som det blev jobbigt. Dels så kom förtrupperna från gruppen bakom oss ifatt i full crawl, dels så simmade vi ikapp några från grupperna före oss, dels så blev det motströms och framförallt så skulle alla samsas på 5-10 meter brett fält intill bryggorna.
 
Jag var ganska pigg i kroppen, men ett par riktiga smällar på bland annat käken och revbenen på höger sida och en elak häl i mellangärdet som fick mig att tappa luften tillfälligt saktade ner mig en del och jag valde att lägga mig längre ut i strömfåran för att undvika trängseln även om det blev lite mer motstånd.
 
Sista 50 provade jag att sträcka ut med lite crawl, men båda vaderna krampade ihop nästan på en gång så jag fick simma in med bara armarna och kunde knappt gå uppför målgången. Den smärtan sitter fortfarande i kan jag säga, men det går nog snart över hoppas jag.
 
Efter målgången blev det mer blindbock för att försöka hitta kläder och fru som hade mina glasögon, men efter ett tag löste det sig också. Av en slump hittade jag på Fredrik Federley som hade kommit i mål på respektabla 1tim 11min, dvs omkring 11 minuter för mig med mina 1tim 22min 42sek. Och efter en kort konversation mellan två trötta simmare så var det dags att säga adjö och åka hemåt.
 
 
 
[url="http://www.jimiwikman.se/wp-content/uploads/2011/07/vansbrosimningen2011-jimiwikman-2.jpg">
 
Nästa år kör vi igen
 
Jag har redan bestämt mig att vara med igen nästa år, men nästa år ska det bli annorlunda. För mig var i år ett slags experiment, ett äventyr in på okända vatten, men nästa år vet jag lite vad som väntar. Jag ske se hur många andra som vill vara med på en andra omgång och sen tänkte jag sätta igång med lite förberedelser.
 
Om Johanna och Fredrik tycker det är ok så skulle jag verkligen vilja försöka ordna fram specialdesignade våtdräkter, rosa, med trycket "för Johannas skull" på bröstet och sedan dom företag som vill sponsra på ryggen till exempel. Jag tror att det skulle ge väldigt mycket uppmärksamhet (kolla, barbapapa simmar i år!) till det vi vill åstadkomma.
 
Om fler vill vara med, vilket jag hoppas, så skulle det vara bra att ha en samlingspunkt först innan loppet, kanske en timme eller så. Dels för att vi får en chans att träffas på det viset och dels för att i samlad trupp kunna få ut vårt budskap. Av samma anledning skulle jag gärna se att vi samlas efteråt, hämtar ut våra diplom och medaljer och återigen för fram budskapet om vad vi vill uppnå med vår kamp mot vattnets element.
 
Nästa år blir det också helt klart boende i Vansbro för det tror jag är värt en hel del, speciellt om jag skulle få för mig att köra Vansbrotriaden, dvs 1500, 1000 och 3000 på varsin dag. Jag är lite sugen, men en sådan ansträngning kräver en lite bättre fysik än vad jag har idag tror jag, så det får bli träning framöver. Det kostar en rejäl slant också, men det får jag lösa på något sätt.
 
Kan jag köra med rosa våtdräkt så borde ett trippelpass vara väl värt smärtan jämfört med den ökade uppmärksamheten, men jag får nog fokusera på att komma i mål då snarare än att fila på tiden...

Taktiken och målsättningen.
Nästa år så blir det fortsatt start på motsatta sidan och sedan att hålla sig i mitten av vanån så länge det går och sedan kör jag nog ytterspår på sista 900 också även om det kostar lite mer energi. Jag tror nämligen att det kostar mer att inte få ut simtagen ordentligt och att stångas än vad det kostar med det större motståndet. Sen kan man snedda lite i kröken också och tjäna ett par meter som bonus.
 
Jag trycker nog på en hel del på fösta 2000 också nästa år, för där kan man ta in mycket tid till ganska lite energikostnad. Sista 900 går långsamt oavsett och jag tror att om jag kan simma in 15-20 minuter på första 2000 så tappar jag kanske 5-10 på sista 900. Trycker jag på i början så borde det bli mindre trängsel sista 900 också och då kanske jag kan ligga närmare bryggorna.
 
Mössan måste jag få kläm på, för den kostade mycket energi att "fixa till" hela tiden. Jag måste också träna på crawl, för det är inte bara energibesparande, det går fortare också. Sen ser det lite coolt ut att crawla, speciellt om man är byggd som en valross (shit, kolla, barbapapa håller på att explodera därute!).
 
Ã…rets lopp visar också ganska bra vilka delar av kroppen som ska tränas lite extra och i mitt fall så var det ländryggen, nacken och delar av benen som känns lite stela idag som jag får träna lite extra på. Jag måste även köra lite mer kondition, men det viktigaste är nog att få in simvanan, speciellt på crawl, snarare än styrkan.
 
Många pratade om skavsår av våtdräkten och rekommenderade att smörja in armhålor och ljumskar, men jag körde utan för att se vilka besvär som kan uppstå och förutom två små märken på sidan av armhålorna så gick allt bra. Nästa år tar jag en liten skvätt salva för säkerhetsskull tror jag.
 
Om jag "bara" simmar Vansbrosimningen så är målet att komma in på under en timme och bestämmer jag för att köra en triad så är målet mest att överleva tror jag, iallafall nästa år. 2013 får jag fila på 1500 och 1000 om jag kör en triad då också, men det känns inte helt omöjligt iallafall.

Varför vill jag göra det igen?
Ã…rets upplaga var stressigt och nervöst, men det kändes bra att kunna vara med och uppmärksamma en god sak och samtidigt få göra något som är fysiskt ansträngande och en personlig utmaning. Om jag kan motivera mig själv till att fortsätta utveckla min hälsa och fysik och att jag gör det för att uppmärksamma saker som Cystisk Fibros så är det någonting väldigt positivt för mig.
 
Det faktum att jag älskar simning och att jag verkligen behöver röra på mig gör inte saken mindre positiv. Fina medaljer och diplom stärker också självkänslan, liksom vetskapen att jag utmanat mig själv, och vunnit!

Så nu är frågan...vem vill vara med på nästa års resa?
6-8 juli nästa år är det dags igen och jag ska vara med. Kan jag räkna med dig bredvid mig, för Johannas skull och för att uppmärksamma Cystisk Fibros?

I helgen så åkte jag med mamma och pappa till Djura där min farbror Stefan slöt upp för att se på den gravsten som jag designat åt min lillebror och sätta lite blommor på hans grav. Samtidigt passade vi på att sätta en liten blomma på farmors och Axels grav innan vi åkte till Gagnef och satta en liten blomma på Farfars grav också.
 
Det var en bra dag med fint väder och efter ett trevlig besök på Plantagen i Falun så åkte vi till Djura. Junior och frugan stannade hemma, men istället så slöt farbror Stefan upp. Davids gravsten var jättefin och efter att ha fyllt på med jord och satt ner blommorna så var jag riktigt nöjd med Davids sista viloplats. Det blev fint och det kändes skönt att äntligen ha en riktig plats att komma till för att hälsa på lillebror i framtiden.
 
En liten blomma satte vi på Axels grav och sedan satte vi ett par fina blommor på farmors grav innan vi tog en liten tur runt kyrkogården för att minnas gamla vänner och bekanta som lämnat jordelivet. Till slut tog jag och pappa ett litet tårfyllt farväl av David innan vi gav oss iväg till Gagnef för att ordna med Farfars grav.
 
Väl i Gagnef så grävde vi upp lite och la på ny jord innan vi planterade ett par väldigt annorlunda oregano blommor som luktade väldigt gott. I mitten hamnade en vacker rosa blomma som pricken över i:et och efter en skön fikastund vid älven så bar det av hemåt för lite grillning.
 
En riktigt bra dag med andra ord.
 

 
[gallery link=file" columns="3]

[url="http://www.jimiwikman.se/wp-content/uploads/2011/07/logga3.png">
 
Idag sitter jag och klurar på lite olika layoutförslag för [url=http://brylla.se/">Brylla, en barnfestival här i Falun som