Twitterelit, nymediamakt, narcissistism och många andra ord haglar över etern numera och är det inte nätmobbning eller nätkärlek så är det matförskjutningar och sociala mediers för och nackdelar.
Det verkar som att vi börjar dela upp oss i två läger, eller snarare så har dom två sidorna alltid funnits där, dom har bara börjat låta mer på sista tiden. På ena sidan har vi Internetkramarna som älskar Internet och allt det har att erbjuda och på andra sidan så har vi Internetfoberna som fruktar Internets påverkan på världen.
Den här uppdelningen är inte direkt förvånande eftersom det alltid har funnits dom som brinner för ny utveckling och dom som är rädda för utvecklingen. Det som däremot är lite intressant är att idag så kommunicerar båda grupperna genom det medium som dom är oense om: Internet. Det är ganska unikt i vår historia så vitt jag vet?
Vad är det då som är problemet med Internet? Varför uppstår det två grupperingar av människor? Ja, det finns så många varianter på den frågeställningen men om vi tittar lite på vilka det är som befinner sig i dom olika grupperingarna så hittar vi ofta journalister och personer med media anknytningar i Internetfobernas led och vad jag kallar för Nykommunikatörer, dvs bloggare och aktiva inom sociala medier i den andra gruppen.
Internetfoberna är intressanta för att dom ofta angriper sociala fenomen som bloggar, Facebook och Twitter och kväker ur sig okvädningsord som "narcissistisk ohälsa" och "ointressant svammel", samtidigt som dom själva framhäver sig i media genom artiklar i tidningar och tvframträdanden. För mig så är det ganska uppenbart att Internetfoberna mest är frustrerade för att en ny typ av intresse som dom inte kan förstå och därmed inte behärska tar uppmärksamhet från deras "rampljus".
Nykommunikatörerna däremot är lite som nyrika. Dom är uppkäftiga och tar för sig utan att bry sig om dom "regler" som kanske framförallt Internetfoberna ser som oskrivna regler för hur en maktens hierarki ska fungera. Oftast är det personer som förmodligen aldrig hade fått en framträdande roll om Internet hade funnits, trots skarp intelligens och en mycket vass penna, men långt ifrån alla kan sägas hamna i den kategorin. Nykommunikatörerna njuter ohejdat av deras nyfunna beundran och frihet att göra lite som man vill och utmana status quo.
Det blir med andra ord lite konkurrens mellan dom här två grupperna och när två grupper som båda har utmärkta kunskaper i att hantera media resulterar i ganska underhållande diskussioner, även om det sällan blir mer än lite pajkastning åt olika håll...
Staffan Heimerssons krönika i Aftonbladet är ett fint exempel på den frustration som Internetfoberna ofta uttrycker, nämligen att dagens information består av fjantiga inlägg och ointressant dravel. â€ÂPå Facebook har det sociala umgänget förminskats till idioti.†kväker Alex Schulman ur sig och det visar återigen att varken Staffan eller Alex förstår Sociala medier eller den enskilda individens behov att synas, att hålla sig uppdaterade och delaktiga i andras liv och så vidare. Det är inte narcissism, det är grundläggande mänskliga behov.
Facebook och Twitter må ses som småaktigt och självglorifierade i jämförelse med nyhetsrapportering och mediaskildringar, men det är för att dom har helt olika roller i vårt liv. På sociala medier får du och jag kontroll över informationen. Vi kan forma den precis som vi önskar och den finns där när och om vi vill ha den. På sociala medier är ingenting trivialt samtidigt som allting är det. Det är precis som när en grupp människor samlas för att umgås, en del information sorterar vi bort och en del finner vi intressant och så samlas vi i olika grupperingar och minglar mellan grupperna.
Det som Alex och Staffan ser som trivialt och fjantigt på kanske framförallt Facebook är alla dom små noteringarna som vänner gör om sitt dagliga liv. Jag vet inte vilka vänner som Alex och Staffan har, men dom verkar inte direkt intresserade av vad deras vänner gör? Jag ska erkänna att jag inte är intresserad av allt mina vänner gör heller, men även dom små uppdateringarna gör att jag känner mig lite delaktig, att jag håller mig lite uppdaterad och det tycker jag känns bra.
Innan Internet så var det direkta möten eller dom där tvåtimmars telefonsamtalen som gjorde att man höll koll på kompisar, släkt osv och det är på många sätt telefonsamtalen som får lite konkurrens nu. Istället för en komprimerad uppdatering som ska täcka kanske ett par veckor eller månaders händelser så får vi mer regelbundna uppdateringar, kanske till och med dagliga, som vi inte bara kan ta del av utan också kommentera och spinna vidare på.
Jag kan för egen del säga att antalet personliga möten inte har minskat på grund av Internet utan tvärtom. Jag har spenderat 8 år i ständigt mörker med konstant jetlag (72 timmar natt varannan vecka) och mitt sociala umgänge har varit näst intill obefintligt. Idag har jag dubbla heltidsjobb (tre om vi räknar rollen som pappa) och ändå så känner jag att jag håller lite koll inte bara på vänner utan även släkt såväl i Sverige som utomlands.
Det Alex och Staffan verkar ha svårt för är att filtrera. I ett informationsflöde som Twitter och Facebook där kommunikationen är av väldigt olika karaktär så måste man kunna filtrera fram det som är intressant och det gäller inte bara när informationen forsar igenom ens flöde. Filtrerar gör Nykommunikatörerna mer eller mindre automatiskt och det är bara en av dom många förändringarna som sker i vårt samhälle idag.
Troligen är det bristen på förmågan att inte suga i sig allt som forsar fram i informationsflödet det som gör Internetfoberna så irriterade och troligen beror det på att deras hjärna inte är anpassad till Internet och den nya utvecklingen som pågår nu. Jag rekommenderar en titt på filmen "
" och avsnittet "Cultural Inversion: individualism and community" för en liten titt på vad det innebär.
Tanken att det skapas nya maktcenter med den nya tekniken är för mig ganska trivial. Det är självklart att om ny teknik eller kunskap dyker upp så kommer det otvivelaktigt att finnas nya människor som har större förståelse och kunskap än en del av dom som sitter som makthavare idag. Det är en naturlig process, men ändå verkar det vara visst motstånd och förvirring över det faktum?
Brit Stakston (@britstakston) skriver mycket och passionerat om fenomenet och även om jag delar många av hennes synpunkter så känner jag av fartblindheten lite. Kanske är det samma känsla som Jocke (@jocke) har när han skriver lite tillbakahållet om sin egen roll som en av dom som vi kan säga klassas som en del av den nya makteliten. Jocke vill gärna se sig som en liten kugge i ett stort maskineri och tillsammans med Niclas (@deeped) lite rebelliska motvilja att bli kallad "elitisk" så tycker jag att det illustrerar ganska bra den bild jag har av den nya "makten" om vi ska kalla det så.
Istället för en ganska lite klick med människor med mycket makt , som dom struttar med runt som en slags validering för sin egen existens, så rör vi oss mot en annan bild där fler människor har mindre makt och där stämpeln som inflytelserik är nästan motvilligt accepterad. Detta till trots så är Nykommunikatörerna ändå fascinerade av sin egen popularitet och det är inte ovanligt att se spår av detta genom olika mätningar och rankingar som ska visa hur populär och inflytelserik en Nykommunikatör är. Det är en intressant paradox som ska bli intressant att följa i framtiden.
Det som är det roliga i kråksången är att det egentligen är en ganska ironisk diskussion egentligen. Det finns ingen skillnad mellan beteenden på eller utanför Internet, det är inte där förändringarna sker. Förändringarna sker i våra hjärnor och hur vi fungerar socialt och informationsmässigt och den förändringen liknar ingenting vi har sett historiskt tidigare. Ingen av sidorna har rätt samtidigt som båda har det.
Vi befinner oss i gränslandet mellan två epoker och världen omformas runt oss varje dag. Det har ingenting med Internet att göra och det har allt med Internet att göra. Däri ligger paradoxen som gör vår tid så fantastiskt intressant att uppleva.
Inte konstigt att Nykommunikatörerna och Internetfoberna är så förvirrade!
